Ja, vad finns det egentligen att tillägga om en situation där den gemensamma fienden för två länder helt eller till delar utgörs av underrättelsetjänstkollektivet inom den Djupa Staten och i detta utgör den del som avlyssnar allt som sägs?

Att förklaringen till beteendet nu ges vidare kosmetik av den polariseringsskapande politiska kulissen, ligger naturligtvis helt i sakens egen karaktär, eftersom detta då inte kan spelas till förmån för den Djupa Staten med reflexiv kontroll som strategisk metod.

Inmålade i hörnet är ett annat sätt att uttrycka detta på.

Så vi kan återigen enklast kan kommentera detta genom att citera en intervju med Rossiya-1 där Maria Zakharova sade ,

”Jag tror att det har bekräftats ännu en gång att den politik och allt som för närvarande sker i USA visar på en besvikelse som ett faktum: det är den mest oförutsägbara staten. Och om det är något förutsägbart i USA, så är det oförutsägbarheten i dess utrikespolitik.”

Zakharova hänvisade till det faktum att USA: s interna ‘Djupa Statens krig’ har nu internationaliserats:

”Jag skulle vilja kalla det spelet amerikanska Game of Thrones. Det är ett krig mellan interna politiska klaner, militära finansiella, politiska och ekonomiska strukturer som inte kan acceptera valresultatet”.

Om Donald trump har kontroll på detta eller inte? Ja det lär ju visa sig inom kort. Vinsten över den Djupa Staten är på inget sätt ännu helt given ur det korta perspektivet, men nu väl så på lång sikt.

Ryssland har ju dessutom uttryckt öppet att de har tålamod att vänta på att detta löser sig.

”Vi ska lyssna till USA: s utrikesminister när han är här, och ställa våra frågor. Jag tror vi bör förstå de processer som pågår i Washington, men å andra sidan måste vi absolut göra det klart att sådana [missilattacker] är oacceptabla för oss ”, sade UD:s talesman Maria Zakharova förra veckan.

Ja, antingen så existerar ju den Djupa Staten, som strukturell funktion eller så gör den det inte, det hela är i grunden inte mer komplicerat än så.

Kreml gör alltså från gång till annan, som vore det av en av slumpen tillkommen händelse, misslyckanden med att publicera sammanfattningar av Putins möten eller samtal med utländska ledare som deltar i detta reflexiva strategiska kontrollspel. Så vad kan då detta möjligen bero på? När kriget till 80% består av opinionsbildning? Sammanfattningar av Putins samtal med Kinas president Xi Jinping - som är kända för att vara täta och att äga rum på en regelbunden basis - är till exempel något som nästan aldrig publicerats.

Men det går ändå inte att minnas ett enda tillfälle när Kreml har misslyckats med att publicera ett utdrag eller en sammanfattning av ett möte mellan Putin och en högt uppsatt amerikansk tjänsteman, särskilt efter det faktum att mötet har offentliggjorts i ryska medier. Om då som nu, en amerikansk diplomat i fråga är ingen mindre än USA: s utrikesminister, så har man rätt när man säger att det nu inträffade saknar motstycke.

Det mer än antyder att diskussionerna mellan Putin och Tillerson - som sägs ha varat i 2 timmar extra - var särskilt känsliga och betydelsefulla, med avgörande information som utbyttes och att Putin sa saker till Tillerson som han inte vill att världen ska veta om, inte bara förmodligen för att undvika att redovisa tingens ordning och utvecklingsriktning för allmänheten.