När vi placerar vårt eget lidande i ljuset av medveten uppriktig kritisk granskning, försöker vi inte längre fly undan ifrån känslorna i förtvivlan, och inte längre heller drömma om en himmel utan lidande, eftersom vi förstår att utan lidande så finns det ju ändå ingen lycka.

Vi förstår att vår visdom beror på hur bra vi själva kan hantera och bearbeta lidandet av sorgen efter våra brustna illusioner - förväntningar, våra havererade känslogrundande föreställningar. Vi blir då medvetna om att vårt lidande i själva verket är vår medhjälpare och detta kan påskynda processen genom vilken utvecklingen av det medvetna medvetandet utvecklar vår själ, som vi tidigare och mer felaktigt ändå ansåg vara helt under vår egen kontroll, men som i själva verket mer var en effekt av andras skapade kognitiva formatering av oss.

Lidande i den meningen, är den väckarklocka som förhindrar medvetandet från att slutligen flyktmässigt bara sjunka ner i drömmen om en evig separation genom ignorans eller galenskap. Lidande är vad som faktiskt hindrar oss från att slutgiltigt och oåterkalleligt identifiera oss med en kropp och en själslig identitet som för evigt känslomässigt åtskilda, men ändå fångade i varandra. Vår själ speglas ut som en projicering av vårt inre tillstånd, vi är öppna som böcker att läsa, men vi tror att ingen annan ser oss eftersom vi inte ser oss själva i en tillräcklig utsträckning.

Själen är dynamiken i självet över tid och självet är till fundamentet själviskt - egoistiskt. Så lidande är vår utvecklings vän och egot är vår egen utvecklings begränsande fiende, lidande är vår möjliga grund till lycka medan ego är vår ovillkorliga väg till alltmer lidande och bitterhet, vi är allt i ett och vi är fångar i oss själva genom graden av vår egen vilja och vårt mod till att utveckla oss själva - vårt själv.

Vårt dagliga lidande påpekar för oss att lida är för oss ett resultat från vårt vändande bort från oss själva i vår närvaro i verkligheten – nuet – och vår identifikation med det separata tillstånd av medvetandet som vi tror existerar samtidigt i en annan tid - ego. Vi gör känslomässiga diskonteringar vars bokslut aldrig kommer. Lidande kan därför också uttryckas som en konsekvens av oförståelsen för att känslor bara kan upplevas nu och enskilt. Men det tar också tid att uppleva och bearbeta känslor, medan de sent omsider ändå går snabbt att rationalisera analysmässigt men visdom är ju som sagt bara helat lidande, så utan eget lidande saknar analysen sitt laddningsvärde över tid.

Givetvis, eftersom lidandet är den givna förutsättningen för utvecklande av visdom så är det också den bärande förutsättningen för ett balanserat liv i glädje utan rädsla och ångest – eftersom rädsla är rädsla för det kända och ångest är rädsla för det okända, som vi inte är medvetna om, där det minsta möjliga och ändå ojämförligt största därför blir att alltid ifrågasätta sig själv och sina egna känslomässigt grundande värderingar, för att kunna utveckla sig själv för att bättre kunna förstå sin egen omgivning.

Det är därför som filosofisk materialism är egoism medan filosofisk idealism är altruism - att utvecklas som människa.