Någon lär ha sagt ”Verkligheten är bara en illusion, om än en ihållande en.” Det stämmer riktigt bra ur perspektivet av att individen bara kan uppfatta sin egen individuella sanning och aldrig se och begripa alltet - verkligheten som bara är nu, den är alltför omfattande för att kunna begripas och förstås av en enskild individ samtidigt och nu.

Illusionen verkar dock vara så ”riktig” att vi helt förförs av dess form och funktion. Vi kommer inte någonsin anse att något vi ser och upplever inte är verkligt, att något sådant kan vara en illusion för oss själva. Vi använder samma ord för att beskriva ett hus eller en sten som vi gör för att beskriva ett känslomässigt tillstånd av att vara, vi är vår upplevda känsla. Således är det ”riktiga” enbart på grund av vår yttersta och fullständiga acceptans av vad som vi upplever som verkligt - vår upplevelse. Vi kan inte veta mer än vad vi är med vetande om, det är allt vi har att utgå ifrån. Så vi förleder alltså alltid oss själva bort från verkligheten genom att inte aktivt "försöka" (ett ord som nu kommer att försvinna ur detta resonemang som man måste ta i delar, mer om varför kommer nedan) att utvecklas - att alltid "försöka" utöka vårt eget individuella medvetna medvetande

Kraften i våra sinnen för att skapa denna illusion med alla sina magnifika detaljer och djup är så överväldigande att vi tror att verkligheten vi själva skapar som uppfattad bild är mer ”riktiga” än vad som faktiskt skapar den, vårt eget medvetande, vårt sinne, vårt andliga väsen - den själsliga utvecklingsriktningen. Tyvärr, vi är så grundligt vilse i skogen när vi använder slutliga ”bevis” till att styrka vår sanning i vår vardag, som är skapad av oss själva, för att motbevisa kraften i vår upplevda verklighets skapare, som är vi själva och vår egen inneboende och naturlig kraft. Att vi miste fingret som pekar på månen som var månen själv. Vi är en del av alltet och vi måste utgöra vår egen del av förändringen som vi vill uppleva den, annars motverkar vi förändringen för alla andra också.

Vår egen rädsla är helt under vår kontroll eftersom vi gör den verkligt eller inte genom att låta den kontrollera oss - eller inte, vi har ett val, alltid. Ingen annan gör oss rädda, vi själva väljer att göra oss rädda; alla andra personer eller betingelser representerar helt enkelt omständigheter som vi är programmerade till att tro om att vår rätta känslomässiga respons på är rädsla. Att förstå roten av kraften i vår rädsla är nyckeln till att hantera den, precis som man förstår att kraften i vår valuta är vår känslomässiga reaktion på den. En emotionell illusion.

Det är viktigt att förstå att oavsett om vi inte har upplevt brist på rädsla tidigare, betyder inte det att vi kan eller inte kan skapa frånvaron av rädsla nu eller senare. Det är alltid upp till oss själva nu eftersom vi alltid kan förändra oss själva.

Allt som kan finnas är den enkla och absoluta förståelsen för upplevelsen av frånvaron av rädsla, för att vara utan rädsla. Till exempel, du läser detta nu. Du tänker inte att ”jag vill inte vara rädd” eller ”Jag vill denna rädsla att försvinna” när du läser detta. Du kan helt enkelt inte rent tankemässigt bara uppleva rädsla eftersom det finns ingen rädsla närvarande. Det gäller att skapa detta villkor i sitt sinnelag.

Fundera på hur ofta vi använder ordet ” gör ” när vi beskriver vår verklighet, i synnerhet vår emotionella verklighet. Du gör mig galen. Jag gjorde henne arg. Hon gör mig glad. Jag gjorde min son arg. De gjorde mig upprörd. Åtgärderna i de krafter som gör mig rasande. Bankirerna gör mig mycket upprörd. Åkesson gör mig rasande.

I varje situation, överger vi vårt eget ansvar för vår egen känslomässiga respons. Vi gör oss själva till enkla offer för reflexiv kontroll. Således, oavsett vilket svar vi presenterar är det då inte vårt eget fel, faktisk är inte ens åtgärden ifråga utgör längre huvudsaken, det är bara den andra personen. Den andra personen eller enheten äger då oss , vilket är ett annat sätt att säga kontrollera oss, eftersom vi undermedvetet lämnar över kontrollen över vårt känslomässiga tillstånd. Detta leder oundvikligen till frånvaron av vår egen fysiska kontroll.

Scenen från Star Wars där Yoda utbildar Luke är talande. Luke har just misslyckats med att lyfta starfightern ur träskets gyttja och Yoda skäller ut honom efter att Luke säger att han skulle försöka igen. Yoda sade då ”gör! Eller inte! Det finns inget försöka!”Jag förstår att använda den där filmen som referens låter lite’ eljest ’ men jag måste understryka att det helt enkelt inte fanns något ’försöka’ utan att erkänna fruktan för att misslyckas. Det var bara rädsla. Det fanns inte och det hade aldrig existerat bara att göra. Rädslan att misslyckas är vad som alltid hindrar möjligheten att lyckas. Rädsla är grunden till vilja att förtrycka andra.