OK, så vad gör vi nu? Jo det finns begrepp vi måste våga diskutera, vi måste diskutera vår egen rädsla. Oavsett vilka vilseledande psykologiska spel någon spelar mot sig själv, att berget inte påverkar fortfarande som att vara något som alltid ligger framför individen och måste bestigas vidare, så kan inte inte någon veta om den har modet inom sig själv eller om andra har nog av det, för att göra det hårda arbete som gör det möjligt för någon annan att se en illusion - vanföreställning och bryta sitt beteende. Arbetet med att nå nya höjder av medvetande är en för alltid nödvändig pågående process för utveckling och den kräver ett hårt intellektuellt emotionellt arbete.

Eller vi kan säga ”ja jag förstår berget är en illusion, liksom väggarna av de krafter som är den illusion som kallas samhälle? Men jag är rädd och osäker på vad du gör”. Fair enough, det måste börja någonstans men det finns mer än en anledning till att vi har fått lära oss att inte prata om våra egna rädslor som känslor på riktigt inför oss själva och andra. Det är ett mycket starkt psykologiskt styr och reglerverktyg.

Det första steget till djupare psykosocial utveckling är därför att analysera - och gärna manifestera detta genom att prata om dessa - våra rädslor och naturligtvis är det i grunden främst de känslor som vi upplever inför att behöva förändra oss själva. Men genom att göra så, genom att dra monster ut i ljuset från under den egna sängen och vädra skeletten ut ur garderoben, så går vi en lång väg för att avväpna vår egen verkliga rädsla för att utvecklas.

Vi sade för länge sedan att vi är bara så sjuka som våra djupaste mörkaste hemligheter. Tja, vi är också bara så immobiliserade som våra djupaste mörkaste rädslor för att utvecklas som människor och individer. Och egentligen, inte många ser det som eftersträvansvärt att utveckla sin girighet!

Det tråkiga är alltså egentligen inte att vi är så rånade materiellt, det är inte alls lika tråkigt som att vi själva bedrog oss så gärna och villigt genom att sälja våra själar för en handfull av materiell totalt meningslös grannlåt. Våra själars utveckling stelnar på självets kalla materialistiska altare. Nu när bankhegemonin kollapsar, så står vi alla i ring och gråter i våra händer och undrar vem som kommer att lämna tillbaka den känslofyllda meningen med tillvaron och innehållet i just vår egen tomma förstenade själ. Vems fel är det hela egentligen och vi funderar intensivt på vem som vi skall skylla på.

Upprättelse? Vem var det egentligen som upplevde vårt eget liv och våra egna känslor? Yttre bekräftelse är bara vad den är i ljuset av den insikt som leder ill förståelsen av att trygghet kommer inifrån den själsliga utvecklingens riktning. Guldet blev inte ens till sand är en passande metafor. Våra själar och naturligt verkliga känsloliv rann som röken från kolsyreis mellan våra fingrar när vi trodde att en känsla kan vara statiskt - konstant och fortfarande ha ett värde.

Tänk på detta en sekund, pengarnas värde kommer från vår egen personliga tro och vår egen övertygelse om att någonting som egentligen är ingenting ändå är faktiskt värdefullt. Tänk på att vår valuta behåller ” värde ” endast om vi själva förblir förförda av vansinnet i att exploatera någon annan människa vilket driver oss själva djupare in i skuldslaveri. Det är fullkomligt otroligt att vi vill ha mer och inte mindre av detta.

Verksamheten är bara, oberoende av vad den en gång möjligen kan upplevts ha varit, korruption, girighet, självrättfärdigande och egenintresse som alltmer löper amok i ett allt vidare vansinne , samtidigt som de flesta av oss ändå förväntar sig att det större goda skall finns närvarande som ett övergripande ansvar som tas av någon annan. Detta till och med trots att vi kan uppleva hur tillvaron förändras och ” vi ” tillåter detta för att vi tror, vi vill ju så gärna låta bli att ifrågasätta våra egna föreställningar, trots vad vi upplever. Våra gamla trygga etablerade föreställningar har givit oss försäkringar om att vi själva också kommer att kunna dra nytta av detta på lång sikt. Det blir visserligen lite sämre först, men sedan blir allt bättre, bara vi röstar på det ena eller andra.

Uppriktigt sagt, är det ovillkorligt på så vis att hela samhällssystemet dryper av filosofisk materialism och det har alltid varit på så vis. Och medan de i den – inte så – allmännyttiga (filosofiskt idealistiska) maktmäklande ” branschen ” med rätta kan hävdas hålla hyckleriet mycket levande och väl så ofärdsskapande inom samhällssystemet, så kan en helt korrekt iakttagelse naturligtvis inte moraliskt motivera deras hyckleri, men den kan inte heller under några omständigheter motivera alla våra egna hycklerier inför oss själva och våra upplevda känslors grunder för den delen. Den korrekta iakttagelsen kan bara rationalisera det hela som business as usual för alla – att till givna förutsättningar upprepa ett beteende med orimliga förväntningar om olika utfall, för så har det alltid varit. Så vad som måste förändras om samhället skall förändras? Ja, det kan bara vara individen!

Skenbart finns det givetvis ingen bevisbörda som krävs för att bestämmas för någon till att vara girig, det är bara en fråga om strävandets riktning. Det blir minsann inte bättre heller, eftersom samhällets lagar i detta bara är ett koncentrat av manifesterat egenintresse för att upprätthålla ett system, som alltså bara ”råkar” vara så konstruerat strukturellt, att de som förklaras oupplysta, huvudsakligen blir det av dem som med systemets mandat förklarar sig som upplysta och som verkar inom ramen för systemet för sin egen enskilda nyttas skull. Att då systemet går baklänges och att effekterna blir upp och ned, är ju inte nödvändigtvis tillkommet av en slump.

Förnekelse är en försvarsmekanism postulerad av Sigmund Freud, där en person står inför ett faktum som är för obekvämt att ta till sig och därför förkastas istället, samt vidare insisterar på att det inte är sant, trots vad som kan vara totalt överväldigande bevis i sak. Förnekelse av upplevd verklighet som sanning - självförnekelse.

Projicering är att erkänna både faktum och allvar, men att förneka eget ansvar.

De flesta människor i tiden blåser som bekant omkring med tidvattnet en tid, antingen som passagerare eller åskådare vilka betraktar händelseutvecklingen i sin samtid från en åskådarplats. De som simmar mot strömmen, eller de som försöker att ändra flödet helt och hållet, är därför oftast sällsynta och ter sig förbryllande för de breda massorna. Därför är vad som massorna anser så som fritt tänkande människor identifierande som speglingar av sina egna tankar. Ofta blir därför vad som de själva som individer anser ligga långt utanför vad de själva har vant sig själva vid som det kognitivt programmerade landskapets karta, någonting som är skrämmande och obehagligt eftersom dessa individer riskerar att sätta dem i kontakt med sin rädsla för att ifrågasätta sina egna värderingar

Men ärligt talat, så har väl historien vid det här laget visat det om och om igen, att majoriteten av en anledning som i ovan är, eller oftast har fel om det mesta, för att då inte säga alltid om i princip allting. Detta eftersom det är ju själva målet med maktens strukturella verksamhet och dess inneboende naturs vilja, makt är kraft att bryta motstånd och den misslyckade ledningen inkarnerad. Grupper och kollektiv skapar inte, eller upptäcker saker, de utgör inget förskott för mänsklighetens goda, kort sagt, de breda massorna utvecklar inte som begrepp. Endast människor som individer kan göra detta och det måste vara på så vis eftersom vi bara existerar som individer och komplement till varandra. Någonstans måste alltid en tanke komma först för att kunna sprida sig och utvecklas.

Det är dags att bryta oss loss som individer från oss själva.