Som en av förlorarna av första världskriget tvingades osmanerna att år 1920 underteckna freden i Sèvres i Frankrike. Fördraget innebar bland annat att kustområden kring Smyrna (nuvarande Izmir) samt Thrakien tillföll Grekland och att kurdernas rättigheter till en självständig stat erkändes. De segrande länderna i Europa tog över kontrollen av det viktiga sundet Bosporen. Fördraget innebar vidare att det Osmanska imperiet skulle styckas upp och nya stater uppstå. Mustafa Kemal Atatûrk ställde sig i spetsen för en nationell rörelse som inte accepterade fredsfördraget i Sèvres. Deras mål var att åstadkomma ett fritt och oavhängigt Turkiet.

Kemal drog 1919 upp linjerna för det nationella programmet, och under sommaren utbredde sig den nationella rörelsen över hela Mindre Asien. Han upprättade en nationalförsamling i Ankara varifrån han ledde kriget mot Grekland. Sedan Smyrna återtagits 1922 kunde Kemal framtvinga den för Turkiet fördelaktiga freden i Lausanne 1923. Dessförinnan hade sultanatet avskaffats.

Den 29 oktober 1923 (republikens nuvarande nationaldag) utropades republiken Turkiet med Kemal som president och med Ankara som huvudstad. Under hans ledning genomgick landet en rejäl uppryckning och reformering i modern anda efter västerländsk förebild.

Genom ett dekret av den 2 mars 1924 avskaffade Kemal det islamiska kalifatet och samtidigt blev alla medlemmar av den gamla osmanska dynastin definitivt förvisade ur Turkiet.

Med stöd av det Republikanska folkpartiet som hade majoritet i parlamentet, gjorde Kemal till sitt mål att omdana landet till en modern europeiserad nationalstat. 20 april 1924 utfärdades en författning, som proklamerade ett republikanskt-demokratiskt statsskick. Han inledde även en planmässig sekularisering av landet och nedbrytning av hela den teokratiska samhällsordningen. Detta riktades i främsta rummet mot det muslimska prästerskapet. I stället för den då rådande muslimska kalendern infördes 1926 västerländsk tideräkning med användande av den gregorianska kalendern.

Efter ett kurdiskt uppror 1925 under lösen ”för kalifatet mot den otrogna regeringen i Ankara" utfärdade han förbud mot att bära fez som en samhörighetssymbol för muslimer. Detta åtföljdes längre fram av upphävandet av föreskrifterna för kvinnor att bära slöja och förbud att bära turban och andlig klädedräkt för andra än utövare av vissa prästtjänster.

En mot Kemals liv riktad sammansvärjning av Derin Devlet - naturligtvis på organiserad av den imperialistiska Anglozionisthegemonin, vilken var i behov av att kunna genomföra hela den polariseringsskapande kulissen med Sykes Picot och Balfourdeklarationen - som avslöjades 1926 ledde till en räfst och en rad dödsdomar. Motståndet hejdade emellertid inte hans reformverksamhet. Samma år utfärdades en ny civillag, vilken automatiskt förde med sig polygamins avskaffande och monogamins införande samt kvinnans likställighet med mannen.

Skolväsendet utbyggdes efter enhetsskolans principer. I samband med folkbildningens främjande infördes 1928 det latinska alfabetet. Genom förbättrade kommunikationer, rationalisering av jordbruket och industrin och en rad på statens initiativ grundade företag höjdes landets materiella resurser.

Inrikespolitiken behärskades sedan 1925 av ett enpartisystem. I själva verket avgjordes alla viktiga ärenden i Kemals kabinett.

En namnreform genomfördes 1934, där alla turkar ålades att anta ett efternamn. Namnet Atatürk ('turkarnas fader') erhöll Kemal själv som en hedersbevisning av nationalförsamlingen 1933.

Om man tittar på en karta över Eurasien med detta i åtanke, är det klart att Turkiet är i en mycket svår situation. Å ena sidan har Ankara viss framgång i sina försök att skapa ett oberoende spår inom ramen för sina långvariga intressen, genom att tvinga EU ifråga om migration, att ta avstånd från USA, och Turkiet är aktivt engagerat i Syrien. Å andra sidan, Turkiets ledare är väl medvetna om att de har begränsat med utrymme för sådana manövrar, med tanke på Turkiets medlemskap i Nato och dess beroende av maktbalansen i polygonen Moskva-Washington-Ankara-Teheran-Damaskus.

Samtidigt kan president Erdoğan inte bortse från den interna stämningen i hans eget land, som är mycket mer inriktat på hotet från inhemsk terrorism, numera skapat av Derin Devlet, den Djupa Staten - liksom Turkiets ekonomiska bild - än vad det är ifråga om Turkiets försök att införas i EU eller ödet för den syriska staden al-Bab.

Allt detta tvingar turkiska tjänstemän att föra ett multiorienterat tillvägagångssätt, i traditionen av den gamla ottomanska förkärleken för att spela utanför rivaliteten mellan nationella stormakterna (idag skulle det främst innebära Ryssland och USA) på den globala Anglozionistiska Djupa Statens schackbräde.

Mötet i Antalya som var planerat till den 7:e mars mellan Rysslands chef för generalstaben Valerij Gerasimov, USA: s ordförande i Joint Chiefs of Staff - Joseph Dunford, och Turkiets chef för generalstaben Hulusi Akar, ska ses ur detta perspektiv. Detta var första gången situationen i Syrien och Irak har diskuterats i detta format.

Turkiet är intresserade av att utöva så mycket kontroll som möjligt över utvecklingen i Syriens kurdiska regioner. Ankara verkar ha gjort viss fördelaktig «handel», eller, enklare - erbjudanden - ett tillvägagångssätt samt gynnas också av den nya amerikanska regeringen. Till exempel, i utbyte mot sitt löfte att inte genomföra några aktiva attacker mot regionen under syrisk kurdisk kontroll nära staden Manbij, har Turkiet fått stöd för sitt förslag att inrätta blandad styrning för ett antal kurdiska kantoner, något som skulle innehålla en roll för representanter från regeringen i Damaskus, för att förhindra att dessa regioner från att få autonomi.

Med tanke på det oroliga förhållandet mellan Ryssland och USA, gjorde den turkiska tidningen Türkiye en relevant iakttagelse om komplexiteten i spelet som spelas av Ankara: «Ankara ... verkar avgörande mitt i allt denna mosaik av osäkerhet. När det gäller Syrien avser Turkiet att fortsätta i sin roll som medlare mellan dess allierade och partner i ett oroligt äktenskap - USA och dess frenemy - Ryssland ». Den inte så trovärdiga New York Times betonar dock helt rimligt att «Turkiets främsta bekymmer är inte ISIS utan se till att syriska kurder inte etablerar en ministat i norra Syrien».

Ledarskapet i Ankara har även siktet inställt på att säkerställa en högre status för Turkiets roll i att lösa den syriska krisen, jämfört med Iran, som Ankara åtminstone utåt anklagar att arbeta för att skapa en «shiitisk allians».

Samtidigt i verkligheten, Turkiet självt har systematiskt fullföljt en doktrin som formulerats för länge sedan av ovan beskrivne Mustafa Kemal Atatürk i förhållande till Sovjetunionen. Grundaren av den turkiska republiken hävdade att Ankara bör «spela ett aktivt spel» givetvis mot den Djupa Staten - genom att stärka banden med de turkisktalande nationerna inom Sovjetunionen, utan att vänta på vad han redan då såg som den oundvikliga kollapsen av Sovjetunionen. Detta förstod den Djupa Staten också.

Sedan 1991 har Turkiet styrts av denna policy inte bara i Svarta havet, Kaukasus och Centralasien, utan också på Balkan - men genom den Djupa Statens regi och den försöker nu alltså Erdogan att kapa tillbaka. Och utgången (eventuellt bara tillfälligt) från Turkiets politiska scen av författaren av begreppet «strategiskt djup» - Ahmet Davutoğlu - kommer inte på något sätt innebära en översyn av denna «proaktiva» agenda: tvärtom, inom en snar framtid kommer den kommer förmodligen att få en förnyad inriktning med Rysk - Tjetjenska influenser.

Bilden kompliceras ytterligare av krisen i den EU - turkiska relationen, särskilt mellan Turkiet och Tyskland - Sverige, där Gulenistinfiltrationen är omfattande. Så när det gäller Turkiets kommande allmänna folkomröstning i april. Är EU: s anklagelser mot Turkiet - något som innehåller anklagelser som kränker de demokratiska friheterna, att förfölja oppositionen, stänga obekväma medier, och dramatiskt begränsa inflytandet av Turkiets representativa och rättsliga organ - och de bara fortsätter att växa eftersom det trots allt är vad den Djupa Staten är. Och detta sporrar naturligtvis Ankara till att aktivt driva en «riktad» politik gentemot de europeiska länderna (främst Balkan) att med tanke på ledmotiven av den neo-ottomanska ideologin, vilket kan ses som vad som hör till området för turkiskt kulturellt inflytande.