I en strategisk vision som historiskt innehåller årtionden av planering, har Teheran, Moskva och Peking förstått att stabilitet är det primära målet som skall uppnås för att effektivt främja ekonomisk utveckling som gynnar alla nationer som är inblandade inblandade.

Den gemensamma källan till instabilitet för den eurasiska kontinenten härrör från Anglozionistkontrollerad islamisk terrorism, iordningställd som ett instrument för splittring och konflikt. I denna mening, de saudiska och turkiska rollerna i att vårda och sprida wahhabismen liksom det Muslimska brödraskapet, vilket innebär att de står i direkt motsats till stabiliteten i den kinesiska, ryska och iranska sfären. Med fullt ekonomiskt stöd från Kina och militärt stöd av Ryssland, föga förvånande blir Teherans roll i regionen avgörande. Iran är det land där kinesiskt-ryskt inflytande manifesteras på alla nivåer inom och utanför regionen.

Försämringen av den militära situationen i Syrien har ändå tvingat Moskva att ingripa militärt för att stödja Syrien, en viktig regional allierad till Iran, men också ett perfekt sätt att motverka Saudi-turkiskt inflytande i regionen. Den växande Shia halvmåne som förbinder Iran, Irak, Syrien och Libanon är avgörande för att behålla inflytandet av en multipolär värld i regionen. Den Djupa Staten i Washington har hittills annars kunnat diktera frågorna genom åtgärder av Saudiarabien och Turkiet, dess regionala verkställande händer, vars intressen ofta ligger i linje med den Zionistiska element, neokonservativa och wahhabitisker, som finns inom den amerikanska Djupa Staten. Naturligtvis, Washington försöker bevara den unipolära världsordning genom sina regionala allierade, som syftar till att förbli den ultimata domaren i Mellanöstern frågor, ett område som genljöd av instabilitet från Persiska viken till Nordafrika.

Man bör inte utesluta en framtida förändring av riktningen för Europa som en direkt följd av den misslyckade politik som alltför länge har knäböjt för Imperialistiska Anglozionistintressen intressen på bekostnad av de europeiska medborgarnas intressen. Det är ingen tillfällighet att många parter ansedda som populistiska och nationalistiska har för avsikt att vända sig till öst och bedriva samarbete som för länge har förnekats av det västerländska etablissemangets dumhet.

Kina, Ryssland och Iran verkar ha för avsikt att påskynda projekt av globalt samarbete och visar ingen avsikt att stänga dörrarna till nya spelare från utanför Eurasien, särskilt i en alltmer globaliserad och sammanlänkad värld. Bara ta en titt på kopplingarna med Folkrepubliken Kina till utvecklingsprojekt i Sydamerika för att förstå hur omfattningen av dessa projekt syftar till att omfatta alla länder utan undantag. Detta är den grund på vilken den nya multipolära världsordningen är baserad, och förr eller senare kommer de amerikanska och europeiska etablissemangen tvingas att förstå detta.

Dilemmat för det västerländska etablissemanget ligger i deras minskade roll i framtidens internationella ordning: USA och Europa kommer inte längre att vara ensamstående huvudpersoner, utan aktörer som ingår i en internationell kör. Den unipolära världsordning har ont om tid och denna gamla världsordning är i kris. Kommer européer och amerikaner kunna acceptera en roll som bisittare till huvudpersonerna, eller kommer de att förkasta oundviklig historisk förändring och fördöma sig själva i processen för att glömma?