Den Anglozionistiska Djupa Staten är vad den är beroende på att den har varit som den har varit.

Donald Trump är möjligen inget större fan av post-1979 Iran, men namnge någon tidigare av USA: s presidenter som var det? Men det finns ett tecken i modern iransk historia som Trump borde känna en viss nivå av sympati med. Den mannen som tecken är Irans tidigare premiärminister Mohammad Mosaddeq. Och idag så måste ju någon sätta stövlar på marken i Mellanöstern....

Hur som helst, Mohammad Mosaddeq var den demokratiskt valde premiärministern i Iran 1951. Han lovade att skapa industriarbete för människor, han lovade att göra Iran till ett samhälle som fungerade för iranska intressen och inte främst för utländska intressen. Många kallade honom nationalistisk och för en extremist, men hans popularitet avtog inte för den sakens skull.

Iran / Persien, en gång en stolt självständig stat var då föremål för Anglozionistisk ekonomisk imperialism. I detta sammanhang skulle man kunna säga att Mosaddegh ville ”Göra Iran Great Again” och på grund av detta blev det så att folk stödde honom. Låter det bekant?

Före Mosaddegh, var det Anglo-Iranian Oil, numera känt som British Petroleum / BP, som lustigt nog härförleden leddes av en Svensk som VD – som var på Ericsson tidigare…- som ägde Irans olja och lejonparten av vinsten gick utomlands. Känslan hos befolkningen blev uppenbarligen att detta var orättvist, Mosaddegh nationaliserade det Anglo-iranska innehavet i Iran så att Mexiko … förlåt Storbritannien, inte kunde råna det iranska folket.

Detta gjorde Storbritannien mycket arga. Den brittiska Anglozionistiska eliten på den tiden ville att Iran skulle vara en smidig och lydig stat som inte skulle ifrågasätta den existerande ordningen. Men Mosaddegh tog sig an etablissemanget. Så en dag, Storbritannien uppmanade CIA att störta Mosaddegh och det gjorde de. År 1953 störtade CIA honom från makten och inledde åratal av odemokratiskt styre som gick tillsammans med företagens linje som kom dirigerad rakt från Washington och London.

Detta var en av anledningarna till de spänningar som byggts upp under 1979, spänningar som i slutändan ledde till den islamiska republiken. Hade Mosaddegh fått regera i fred, kunde Iran mycket väl ha varit en konstitutionell monarki med några politiker på vänsterkanten och några högerregeringar, men garanterat inte en islamisk republik. Men när den väl kom på plats så var den också givetvis redan duktigt förankrad på samma vis inom ramen för den rådande maktstrukturen.

Missnöjda med att inte längre kunna störta demokratiskt valda ledare i utlandet som Mosaddegh, Chiles Salvador Allende eller alltså Bashar al Assad i Syrien, försöker CIA nu istället öppet med hjälp av Storbritanniens MI6 att misskreditera Donald Trump i hopp om att han kommer att kunna tas bort från ämbetet, på ett eller annat sätt.

Det är i stort sett utan motstycke för CIA eller MI6 att undergräva demokrati i sina egna stater men så måste också utvecklingen bli med tiden när Den Djupa Staten alltmer tvingas till att vända sig inåt för att bevara sin egen maktstruktur från ifrågasättande. Se bara på den svenska regeringen nu lanserade idéer om kristillstånd. Det finns några anmärkningsvärda undantag. Mordet på John F. Kennedy är fortfarande en tvivelaktig affär i historien, även om kombinationen av officiell statlig inblandning ligger i Warren – rapporten och vilda konspirationsteorier om JFK har gjort sanningen nästan omöjligt att belysa i sin helhet. Olof Palmes död vid tiden för den svenska kreditavregleringen är en annan sådan händelse.

Men detta är 2017. Mainstreamers har nu blivit konspirationsteoretiker, Fakestreamers och vad som är ännu dummare, de deltar aktivt i att heja på en öppen konspiration för att störta den demokratiskt valde presidenten i USA. Baklänges och upp och ner i öppen dager.

Under många år, det självbelåtna ”liberala” Anglozionistiska etablissemanget märkte kritiker som konspirationsteoretiker och med stigmatiseringsbegrepp eftersom de uppgav att de historiska skälen bakom skapandet av USA: s andra tillägg till författningen, rätt att äga och bära vapen, fortfarande är giltigt idag.

Kritiker och även många åhörare trodde kanske att detta bara var teoretiskt, men i slutändan tjänar det moderna 2 : a tillägget andra ändamål. Har Amerika verkligen fortfarande behov av en väl beväpnad medborgarmilis? Skulle att försvara sin frihet mot tyranni verkligen vara nödvändigt under det 21 : a århundradet? Visst den brittiska monarkin och den Djupa Staten skulle väl aldrig göra något för att undergräva amerikansk politisk självständighet? Den sista gången som det hände var ju är 1812….Och i Sverige har vi ju som bekant både demokrati och en väl upplyst och medveten befolkning.

Ju mer saker förändras desto mer förblir de inte sällan desamma när dumhet råder, systemet kan bara öka sina insatser på samma gamla vanliga bedrägliga bana, men till sist så bryter alltid verkligheten igenom. Det är därför som det är Donald Trump, den amerikanska populisten som nu står i vägen för den Anglozionistiska Djupa Staten och det Anglozionistiska etablissemangets önskan om att västvärlden för alltid ska drivas enligt deras spelregler.

Det finns ett ny status quo i USA, men det finns också en ny tokfrans … som sådana brukade kallas av det Anglozionistiska politiska etablissemanget som utgör den Djupa Staten.

SÅ alltså, om då Erdogan skall kunna hantera saneringen av den Djupa Stat som har verkat realpolitiskt styrande ända sedan Kemalisternas dagar, så lär det ju inte finnas så många andra möjligheter än att rensa allt vad som går – annars faller Turkiet samman. Arvet från landsfadern Kemal Atatürk präglar Turkiet. Atatürks efterföljare, kemalisterna, har uttryckt sig värna om den sekulära stat som skapades ur Osmanska rikets spillror. Först under 2000-talet har den moderna staten i viss mån påverkats av landets muslimska traditioner. Den djupa staten (turkiska: derin devlet) är alltså som överallt annars en grupp inflytelserika antidemokratiska sammanslutningar inom det turkiska politiska systemet, som består av höga element inom underrättelsetjänster (inhemska och utländska), militären, säkerhetstjänsten, rättsväsendet och maffian.

Vi påminner oss lite blygt om kopplingen till den Svenska Advokatbyrån Devlet och gissar att Sverige har mer än bara lite med något att göra….

Kemalismen har fungerat som en övergripande statsideologi. Hängivna kemalister har funnits inom militären, byråkratin och rättsväsendet och kemalismen har främst varit ett storstadsfenomen. Från ungefär 1990-talet ökade andelen troende muslimer inom de olika grenarna av statsapparaten, parallellt med att religiösa partier fick en mer framträdande roll inom politiken.

Begreppet den djupa staten kan tolkas på samma sätt som ”en stat i staten”. För dem som tror på dess existens, innebär den politiska dagordningen i den djupa staten trohet mot nationalism, korporativism och statliga intressen. Våld och andra påtryckningsmedel har historiskt använts på ett till stor del förtäckt sätt för att manipulera den politiska och ekonomiska eliten och tillgodose särskilda intressen inom den skenbart demokratiska ramen för det politiska landskapet. Den tidigare presidenten Süleyman Demirel har sagt att världsåskådningen och beteendet hos den (främst militära) elit som utgör en del av den Djupa Staten, och arbetar för att värna nationella intressen, är formade av en djupt förankrad övertygelse, ända från osmanska rikets fall, om att landet alltid befinner sig ”på gränsen till sammanbrott”. Denna tankekonstruktion tar sig givetvis regionalt anpassade former för den möjliga problemformuleringen.

Den djupa statens ideologi anses av ” den lika kontrollerade vänstern” vara mot arbetarrörelsen eller ultra-nationalistisk, av lika kontrollerade islamister antiislamisk och sekulariserad, och av etniska kurder antikurdisk.

Den förre premiärministern Bülent Ecevit har påpekat att denna mångfald av åsikter återspeglar en oenighet om vad som utgör den djupa staten – de är alla infiltrerade av denna Anglozionistcancer. En förklaring är att den ”djupa staten” inte är en allians, men summan av flera grupper som motarbetar varandra utåt men är sams bakom kulisserna, var och en med sin egen yttre dagordning. Rykten om den djupa staten har varit utbredda i Turkiet sedan Ecevits mandatperiod som premiärminister på 1970-talet, efter hans avslöjande om att det finns en turkisk gren av Operation Gladio.

Så den Anglozionistiska djupa staten är i grunden en parasitisk elit. Dess huvudsakliga mål är att överföra rikedom och makt från människor som tjänar det till sig själv.

Även i den mest absoluta bananmonarkin, är kungen maktlös utan en legion av insiders, hovmän, rådgivare, ambassadörer, galgar på avrättningsplatsen, och andra diverse kumpaner. Dessa människor i maskopi kommer med tiden att använda polisen och regeringsmakten till sin egen fördel om det inte råder transparens och ansvarstagande.

Myten om vår konstitutionella bananmonarki - demokrati, till exempel, är så attraktiv att de flesta människor vägrar att se bortom den. Inte bara det, utan de flesta av de människor som verkligen betyder något för politiken – trendsättare, de rika, opinionsbildare, och skojare och bedragare som gör att systemet kan fungera – betalas av med vad som inte kan ses bakom skärmen.

Anledningen till att inte många har hört talas om den djupa staten är en annan viktig punkt som vi behöver för att anslutas till förståelse. Nämligen, det finns fakta. Och det finns myter, vanföreställningar, gissningar och åsikter. Men allt finns också gömt i öppen dager.

Termen Djupa Staten är inte ett terminologiskt original som hör till oss. Det var alltså först myntat för att beskriva antidemokratiska element inom militären, underrättelsetjänster, rättsväsendet och maffian som kontrollerade de verkliga spakarna till makten i det kemalistiska Turkiet. Passande nog i tiden, men den var etablerad i Sverige redan i början på 1800 - talet.

Men uttrycket används mer och mer på andra håll, eftersom folk kommer till att inse vad som verkligen händer i sina egna länder. Djupt går dock den intellektuella tjälen likt cancer här i Nord.