Landet falukorv är i själva verket ett defaitistsamhälle,
att vi har det som vi har det, beror till avgörande delar
på att så många vill anse alla försök till förändring som
helt meningslösa.
Det är bara ett snålköpt ursäktande för att slippa förändra
någonting och det är smygdefaitisterna som är de mer
bedrägliga.
Att ge skenet av att vilja hålla sig uppdaterad och kritiskt
analyserande men bara för att försvara sin offerroll och
bibehålla ett uppmålat status q, är nog bland det fulaste jag vet.
Jag har länge äcklats av girighet men fan vet om inte
det är än mer livsfrånvänt att slåss för att slippa ta itu med
och förstå sitt eget känsloliv - det är trots allt det enda som
kan göra livet egentligt värt att leva.

Var befinner sig gränsen för en individs självbedrägeri i ett
land, i en tid där så många aldrig tidigare haft så många
och så lättillgängliga möjligheter att berika sina liv med
annat än att släpa hem brödfödan, laga taket och hugga ved?

Är vi verkligen så efterblivna i förhållande till de förutsättningar
vi skapat, att nöden fortfarande är främsta motorn till kreativitet.
Vid ett uns eftertanke - innebär det något annat än att göra
ingenting framtill nöden, nära döden, och, låter det smart?

Altruism - viljan, benägenheten till självuppoffrande, är i
motsats till egoism, det som gör individen lyckligare över
tiden. En välgärning känns bättre än en ny skjorta.
För att bedöma ett perspektivs värde över tid så måste
man också betrakta det över tid.
Om detta med att nära egot är något så bra så att dess
princip tenderar att leda succesivt fler tankar, idéer, funktioner
och strukturer i samhället, var slutar vi till sist?
Jo, det slutar med att en människa lever ensam kvar på
jorden med alla tillgångar.
Ingen vill vara den människan, ingen vill vara en människa
som stryker flagg på vägen för den slutstationens manifest.

Så, vad finns det att inte ha råd att bry sig om, vad finns det
att inte vilja förändra, vad finns det att förneka i sig själv när
priset vi betalar, är med det liv vi riskerar att aldrig ha levt,
trots att chansen existerar i ett ständigt nu?
Och vill vi stå kvar för att till sist konstatera att andra offrade
sig för att vi skulle förstå, när vi själva inte ens försökte?//P.F.