Här kan man säga att det är RIKTIGT svårt att värja sig från intrycket av en ren partsinlaga och det vill nog till att Göran blir sannspådd i detta om han inte skall råka riktigt illa ut själv.

Historien upprepar sig vid dumhet, så vi drar oss till minnes slutet av året 1555, för på våren utförde hans namne ett viktigt uppdrag, som han erhållit av kungen, nämligen att leda kungsräfsten i Västergötland och därvid upprätta register på gårdar som, kronan till förfång, blivit kyrkor och kloster fråntagna. Att en så viktig angelägenhet anförtroddes honom visar att han redan tidigt gjort sig bemärkt genom framstående duglighet i statens värv. Man förstår ganska lätt hur hertig Erik fann sig dragen till den unge sekreteraren: Jöran Persson var utrustad med ett kvickt huvud och var väl bevandrad i astrologi.

Under den långa tid kungen låg i fält erhöll prokuratorn ofta i uppdrag att anställa rannsakningar med personer, vilka i ett eller annat avseende haft ansvar för militära angelägenheter, som till exempel krigsbefälhavare eller förrådsförvaltare. Särskilt inom förvaltningen rådde inte bara slarv utan oredlighet och det blev tillfälle att anställa mången allvarlig räfst, och nämnden var i full verksamhet. Gällde det Jöran Perssons vänner, var nämnden förlåtande; gällde det hans fiender, måste nämnden, även om den velat döma rättvist, stundom foga sig efter mäktige kuratorns vilja.

Särskilt riktade Jöran Persson sin förföljelselust mot adeln. Denne ägde ännu makt, men hade ingalunda lust att dela den med Jöran Persson, som dock nu blivit den mäktigare. Det var Jöran Persson, som genom sitt förtal störtade Nils Svantesson Sture, mot vilken intet annat var kunde bevisas, än att han – liksom många andra som dock förblev ostraffade – inte kunde upprätthålla tukt inom de tyska legotrupperna, som inte fick ut sin sold, eller att han av två varandra motsatta kungliga befallningar åtlydde den senare, men inte den förra, som genom denna måste anses upphävd. Jöran Persson planerade även Nils Stures skymfliga "triumftåg" genom Stockholms gator.

Den ena våldsåtgärden framkallade den andra. Misstanken, en gång väckt hos kungen, ökades lätt, då Jöran Persson framställde en sammansvärjning såsom i full gång. Jöran Persson utpekades som upphovsman till rannsakningen på Svartsjö med de fångna adelsmännen (1567) och till morden i Uppsala (samma år). Innan förlikning mellan kung Erik och dem kunde uppnås var han tvungen att utlämna Jöran Persson till dem. Kungen befallde rådet (i juli 1567), att undersöka befogenheten i de beskyllningar Jöran Persson såsom åklagare framställt mot de mördade herrarna. Nu tog menige man mod till sig - befolkningen vaknade. Den ena anklagelsen efter den andra emot Jöran Persson kom nu i dagen. Han hade under flera år låtit hemligen avrätta fångar, som inte blivit dömda till döden - som med CIA ungefär..., flitigt tagit mutor, förövat våldtäkt, roffat åt sig enskilda personers egendom o.s.v., och han dömdes att straffas såsom "en ärelös, trolös, menedig förrädare, skälm och bösewicht". Denna dom fälldes av samma nämnd, som varit i så gott tillfälle att göra hans närmare bekantskap.

Jöran Persson sattes i fängelse, men kallades till kungen, som låg i fältläger i Småland (februari 1568), och förklarades oskyldig. En ny dom väntade dock snart dem båda, då landets ledande herrar snart reste upprorsfanan, och Erik snart hamnade isolerad i ett belägrat Stockholm. Knektarna ropade nu över stadsmurarna att Jöran Persson skulle utlämnas, vilket även till slut skedde.

Jöran Persson blev den 18 och 21 september 1568 underkastad den gräsligaste tortyr under ett par timmars tid, för att framtvinga vad han kände av Eriks planer, vilka han dock inte avslöjade. Därpå togs han via prästgatan till en öppen yta som hette Helvetesgränd fram till 1885 . Här låg sedan 1300-talet en galgbacke vid Brunkebergstorg och här bodde under medeltiden stadens bödel. Marknivån kring nuvarande Brunkebergstorg låg hela 19 meter högre än dagens nivå, och därför kunde Erik XIV från slottet Tre kronor beskåda mer tortyr av Jöran Persson, och slutligen hans avrättning.