Eftersom människans moral till sin grund är den mänskliga känslomässiga kompass utifrån vilken vi orienterar oss, så kan alltså inte moral existera utan känslor i någon egentlig mening.

Då varje tanke börjar med en känsla någonstans i grunden, ja givetvis beroende på den psykologiska kartans formaterade disposition, så är det likafullt så att någonstans i grunden av det själsligt känslomässiga landskapet i individen har tanken sin begynnelse. Ändå mår alltfler människor allt sämre i det alltmer homogena materialistiska socialpsykologiska klimat som råder i dagens samhälle. Är det konstigt? Nej det är det inte.

Romantik utan känslor, det är ju knappast någonting som speciellt många anser vara värt så särskilt mycket, medan materialism däremot numera tycks vara känslomässigt värt väldigt mycket för väldigt många i dagens samhälle, samtidigt som ändå materialism utan känslor likafullt blir värt vad? Ingenting.

Så även om förhållandet mellan romantik och materialism vid en första grundare betraktelse möjligen kan synas vara tämligen likartat värderingsmässigt, så vid en bara lite djupare eftertanke, så inser vi lätt att den materialistiska åskådningens känslomässiga värde även begränsas av frånvaron av andra människor.

Så om vi då går tillbaka till moral som begrepp betraktat, kan vi då för det första konstatera att vi i grunden vill bli älskade av andra människor för vad vi själsligen är för någonting - även om själen i sig är ett dynamiskt tillstånd i form av självets förändring över tid - vilket i sin tur ger vid handen att moral och materialism ovillkorligen med tiden blir allt svårare att kombinera utan att skapa dissonans inom oss själva, detta alltså beroende på kravet på närvaro av andra människor.

Romantik utan - andra - människor är väl kanske inte heller ett sammanhang som behöver så mycket eftertanke för att klarläggas, men precis som med mänsklig moral utan - andra - människor, så tycks det föreligga ett inneboende krav på någon form av ytterligare mänsklig närvaro för begreppens faktiska möjliga existens i verkligheten, som är den enda tidpunkt där vi kan uppleva våra känslor, Nu.

Så den falska kärleken som känsla dör alltid på materialismens altare, då vi till grunden vill bli älskade för vad vi är - vår egen upplevelse av våra egna känslor.