En gång i tiden, på tal om svenska värderingar, för att skapa ett politiskt momentum för införandet av den Internationella regleringsbanken - BIS - så haverades olika marknader av de stora bankerna för att kunna införa dagens räntebelastade skuldsystem. Ja, Sverige genom familjen Wallenberg var då en helt central spelare i detta

Banker, försäkringsbolag och stora företag gick under i stor skala. Institutioner drabbades av konsekvenserna av tidigare misstag, och det fanns inget ekonomiskt skyddsnät för att fånga upp dem när de föll. Misstag skapade direkt likvidation och endast de förberedda och effektiva överlevde.Tur är som bekant när omständigheter kommer till förberedelser.

I dag:

Världens finansiella institutioner är nu i långt mycket sämre skick än förra gången, men nu har affärsetik och moral förändrats, milt uttryckt, som en konsekvens att den exploderande filosofiska materialismens utbredning och alla förväntar sig att regeringen skall "kliva in och rädda situationen." Lagarna är redan på plats som inte bara tillåter utan kräver statlig inblandning i många fall. En stat som är till 100% är kontrollerad av de intressen som skall räddas. Den här gången kommer misstagen att förvärras eftersom det nu är själva funktionen i det räntebelastade skuldsystemet som havererar på grund av sin sammanlagda ickeproduktiva räntebelastning.

Snabbspolning tillbaka till då:

I sin bok ”Es geschah in Deutschland” skriver den dåvarande tyske regeringstjänstemannen greve Lutz Schwerin von Krosigk följande:

Våren 1931 besökte den schweiziske bankiren Felix Somary vilken var starkt anknuten till Schweizerische Bankverein, som vi känner igen numera, och som också gjort ett namn om sig så som nationalekonomisk teoretiker, finansministeriet i Berlin.

På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man( och vilka dessa man var, det kan envar nu inse själv) kunde tänka sig en vändning uppåt: Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras (eg. reformeras till IG Farbens fördel och ordföranden för den kommittén hette som vi minns - Wallenberg) genom en kris, det engelska pundet måste lösa sig från guldet ( så att skuld och skuldvalutaexpansionen inte bromsas av tillgången på guld) och svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.

Tidigt på sommaren 1931 så kraschade bankerna och sent på sommaren nedvärderades pundet. När Felix Somary senare ännu en gång kom till Berlin på tidiga våren precis i månadsskiftet februari-mars 1932, så fick han frågan om han verkligen fortfarande måste vänta på den tredje händelsen.

Felix Somary tog vid detta tillfälle ingenting tillbaka alls, utan försäkrade istället att Kreugerkoncernen inom en mycket kort tid skulle vara slut.

Hur kunde då den schweiziske bankiren Felix Somary, rimligtvis veta att det snart skulle vara slut med Ivar Kreuger som dessutom uppenbarligen understöddes av den Japanske och Franska Premiärministern?

En ny bank, Bank for International Settlements, BIS, skulle alltså bildas för att jämna ut olikheter i betalningsbalanserna mellan - som det hette - de olika ländernas centralbanker. Med den brittiska kontrollen skulle verkande styrande utåt ) över såväl den tyska som den amerikanska och engelska centralbanken, vilka som egentligen styrde och som var avgörande för den geopolitiska utvecklingen efter att Kreuger var borta, är inget vi behöver diskutera längre.

Hur kunde advokat Hugo Stenbeck och Jacob Wallenberg tillåtas att utse sig själva till att ingå i en Kunglig kommission, som egentligen inte alls var något kungligt utan svenska protester, utan i detta bara hade falsk varudeklaration för att imponera på de franska myndigheterna, och som skulle utreda Kreugerkoncernens ställning? Och detta när Wallenbergarna med ombudet var allierade och delägare tillsammans med dem som starkt motarbetade Kreuger? (SOU1999:20)

Varför blev alla Kreugers nära medarbetare antingen vanärade, ruinerade eller fängslade, eller varför inte allt på en gång?

Sådant händer sällan utan att det finns en avsikt bakom, tur är som bekant när omständigheter kommer till förberedelse.

Historien formas av människor som omsätter idéer i praktisk handling. Ivar Kreuger missbedömde i detta hur långt hans ekonomiska motståndare egentligen var beredda att gå för att effektuera sina planer.

Hitlerdiktaturen och andra världskriget var det pris som Europa blev tvunget att betala för att de privatkontrollerad "oberoende" centralbankerna skulle få bibehålla sin makt över världen.

Men om vi skall förstå mer av den Djupa Statens spel, då särskilt i Tyskland, så måste vi hoppa tillbaka till 1929 och börskraschen som gick ut på att begränsa Kreugers handlingsfrihet.

Kraschen 1929 gällde att förhindra Kreugers stora Tysklandslån och förhindra det annars kommande fransk/Kreugerska inflytandet över BIS – vilket alltså ställda inför tingens ordning gjorde Hjalmar Schachts möjligheter att fortsätta ”verka inom systemet obemärkt” mycket begränsade. Han avgick därför som tysk riksbankschef, och började i stället omgående att propagera internationellt i finanssammanhang för att Hitler skulle komma till makten i Tyskland. Man kan kalla detta för en slags finansiell konsolidering av den Djupa Staten

För att idag verkligen övertyga sig om att så verkligen var fallet, så behöver man bara titta på vad Hjalmar Schacht gjorde sedan, direkt efter sin avgång.

På hösten 1930, så var Tyskland återigen i behov av ett lån för att stabilisera sin ekonomi. Den tyska regeringen inledde då förhandlingar med Kreugers bankförbindelse i USA, Lee, Higginson & Co, om utbetalningen av den resterande delen av Tysklandslånet. Förhandlingarna påbörjades den 1 oktober. Den 2 oktober 1930 så anländer som av en händelse Hjalmar Schacht till New York.

Syftet med hans besök i New York var att å IG Farben intressenas vägnar, se till att Tyskland under inga omständigheter skulle ges några ytterligare krediter. Schacht stannade därför hela åtta veckor i USA, och höll därvid 40 föreläsningar, med början som gästföreläsare hos Council of Foreign Relations - CFR. Temat för dessa hans föreläsningar, var att Tyskland inte skulle komma att kunna betala tillbaka sina lån, utan nu istället enbart höll på att förbereda ett skuldmoratorium. Vars ordförande sedemera hette, ja ni vet vem...

Schacht hade också i detta ett direkt sammanträffande med Donald Durant, direktör i Lee, Higginson & Co, och försäkrade honom därvid att de aldrig någonsin skulle få igen sina pengar om de lånade ut dem till Tyskland.

Den tyska regeringen såg sig i detta nödsakad att ingripa mot Schacht, och skickade då ut ett meddelande där regeringen öppet tog avstånd ifrån Schacht och alla av denne beskrivna planer på moratorium.

Trots Schachts massiva organisering för att förhindra att Tyskland skulle beviljas ytterligare lån, så betalade Kreuger, genom Lee, Higginson & Co, ut den resterande delen av lånet till Tyskland, och förhindrade därigenom återigen Hjalmar Schachts och den Anglozionistiska bankhegemonins planer för en monetär diktatur.

Kreuger och hans amerikanska och franska bankallierade, visade på detta sätt att de var fast beslutna att fortsätta långivningen till Tyskland. På detta vis så hade Hitler – och givetvis det andra världskriget – med all säkerhet kunnat stoppas!

Striden om Tyskland var egentligen inte avgjord förrän 1933, då Hitler hade installerats som rikskansler och gjort Schacht till sin riksekonomiminister.

Så avslutningsvis:

...eller som Hjalmar Schacht, uttryckte sig i ett brev till en Herr A. Hitler i november 1932.

” It seems as if our attempt to collect a number of signatures from business circles for this purpose

(your becoming Chancellor) was not altogether in vain “