Så av vilken anledning torgför nu Kreml att man kan uppnå samma militära effekter med konventionella vapen som med kärnvapen?

Egentligen, vad skulle redan döda människor i ett land bry sig om ifall det förekom radioaktivitet eller inte när de själva - alla - var döda? Radioaktivitet vars effekter i Chernobyl i Ukraina eller på Muroroa - atollen, i alla händelser förefaller ligga väldigt långt ifrån vad som det har propagerats för i de ägardirektivstyrda opinionsbildningsmedierna?

Vad skulle den militära vinst som utgör den förlängda politiken vara och det därmed militära strategiska syftet? Vad skulle den egentligen kunna utgöras eller bestå av för någonting gällande bruket av kärnvapen - givet att effekterna då verkligen är de som normalt sett anges medialt? Svaret på dessa frågor börjar allt mer att klarna i det allmänna medvetandet. Eller som tillträdande president Trump uttryckte saken - vi måste rusta upp kärnvapenarsenalen till dess att allmänheten förstår innebörden av kärnvapen.

Skall jag dö, så skall alla dö för min skull, låter lite underligt när de flesta faktiskt inser att de inte är odödliga...

I grunden för alla konflikter finns individen och inom individen finns konflikten mellan filosofisk materialism och idealism, i en eller annan form och utsträckning och tanken börjar faktiskt med en känsla. Därför blir också krig i grunden en ekonomisk fråga, en fråga om kontroll över ekonomiska fundamenta eftersom ekonomi är vad styr politik.

Ingen går i krig bara för krigandets skull, i krig är "seger" därför inte en militär, utan en politisk ekonomiskt grundad konception. Så ja, krig är - den misslyckade - politikens fortsättning men med andra medel.

Till exempel bör att framgångsrikt avskräcka en potentiell angripare räknas som en "seger", eller åtminstone som ett framgångsrikt resultat för väpnade styrkor om deras mål var att avskräcka - alltså att inte angripa - utgöra ett försvar. Så förutsättningen för det Svenska försvaret är en möjlig angripare. Definitionen av "seger" kan naturligtvis inkludera att förstöra annans parts väpnade styrkor, men det behöver inte heller inkludera det, särskilt inte om det inte handlar om att själv angripa någon. Men den brittiska militären vann kriget i Malvinas / Falkands trots att de argentinska styrkorna var långt ifrån förstörda. Så inte ens där var "seger" något rent militärt betingat. Ibland uttrycks syftet med kriget vara folkmord - men det är alltid i grund och botten vad det är, oavsett vilket läppstift som grisen sminkas med, i vilket fall som helst är att bara besegra militära styrkor inte tillräckligt.

Låt oss ta ett färskt exempel: enligt ett officiellt uttalande av Vladimir Putin, de officiella målet för det ryska militära ingripandet i Syrien skulle 1) stabilisera legitim auktoritet och 2) skapa förutsättningar för en politisk kompromiss. Det är obestridligt att de ryska väpnade styrkorna helt har nått dessa två mål, men de gjorde det utan behov av den typ av "seger" vilken innebär en total förstörelse av möjliga fientliga krafter. I själva verket kunde Ryssland ha använt kärnvapen och bombmattor för att sudda ut Daesh - och en hel del annat - från kartan, men det skulle ha resulterat i en politisk katastrof för Ryssland. Skulle det ha varit en "militär seger"? Det kan möjligen Peter Hultqvist berätta för oss!

Så, om syftet med ett lands väpnade styrkor är att uppnå specifika och politiska mål ( vilka alltså alltid egentligen har samma grund ), innebär detta direkt att påståenden om att vissa länders väpnade styrkor kan göra vad som helst, var som helst och när som helst, bara är rent och skärt nonsens. Du kan för det första inte komma åt en militär makt utanför en mycket specifik uppsättning omständigheter:

1) Var: Yta / geografisk

2) När: Tid / varaktighet

3) Vad: Det politiska målet

Detta är för det andra inte kärnfysik, men djävulen gömmer sig i detaljerna och de ägardirektivstyrda opinionsbildningsmedierna är vad de är inom Den Djupa Staten.

Men vad vi ser, särskilt i USA, är uppenbarligen en uttryckt diametralt motsatt strategi. Den går ungefär så här: vi har den bäst utbildade, bäst utrustade och bäst beväpnade militären på jorden; inget land kan konkurrera med våra avancerade stealth bombplan, atomubåtar, våra piloter är de bäst utbildade på planeten, vi har avancerad nätverksbaserad krigföringskapacitet, global slagförmåga, rymdbaserad spaning och underrättelsetjänst, vi har hangarfartyg, Delta Force kan besegra alla terroriststyrkor, spenderar vi mer pengar på att utbilda våra specialstyrkor än något annat land, vi har fler fartyg än något annat land, etc. etc. etc.

Men detta betyder i verkligheten absolut ingenting.!

Verkligheten är den att den amerikanska militären har spelat en underordnad roll i andra världskriget på den europeiska teatern och att efter att det enda ens " segerliknande " som någonsin har uppnåtts är direkt pinsamt: Grenada (knappt), Panama (nästan enhälligt). Vi kan dock hålla med - in / doktrinmässigt - om att den amerikanska militären var framgångsrik i att avskräcka från en sovjetisk attack - en grundad på Sovjetiska världsherraväldesambitioner (....), men vi vill därför också genast påpeka att Sovjet då också framgångsrikt avskräckt en amerikansk attack. Är det en seger? Det måste ju finnas en primär aggressor, så är det bara och i den ligger alltid ett motiv till grund som alltid baseras på kontroversen i individen. Så när Peter Hultqvist projicerar ut sina tankar om att Ryssland kommer att angripa Sverige...

Sanningen är den att Kina inte heller lider av en sovjetisk eller amerikansk militär attack, betyder det att den kinesiska militären framgångsrikt avskräckt Sovjet eller amerikanerna? Om du svarar "ja" då måste du acceptera att de gjorde detta till en bråkdel av de amerikanska kostnaderna, så som att den ena militären var mer effektiv - den i USA eller den kinesiska? Sedan, titta på alla andra av USA: s militära insatser, det finns en hyfsat oanständig lista här, vad uppnådde då de militära operationerna egentligen för någonting. Fred och demokratiutveckling?

I de allra flesta fall, när kvaliteten på de ryska väpnade styrkorna bedöms, är det i jämförelse med den amerikanska militären. Men är det vettigt att jämföra de ryska väpnade styrkorna med en militär som har en lång historia av att inte uppnå de specifika politiska mål som angavs? Ja, den amerikanska militären är enorm, uppsvälld, det är den dyraste på planeten, den mest teknikintensiva men deras, snällt sagt, ganska mediokra faktiska resultat blir ändå systematiskt förvrängt av den mest kraftfulla ägardirektivstyrda opinionsbildande propagandamaskinen på planeten. Varför? För att inte något av detta gör den effektiv? Vi kan på goda grunder hävda att att den är långt ifrån effektiv, de är fantastiskt slösaktiga och rent otroligt ineffektiv, åtminstone ur militär synvinkel. "Most bang for the dollar" är dock vad som vidare skall eftersträvas enligt tillträdande försvarsministern Mattis. På ovillkorligt naturliga grunder ur ett amerikanskt perspektiv.

Detsamma gäller, förresten, för den andra hyperpropagerade militären på planeten - den israeliska IDF vars bepansrade styrkor, piloter och infanterister alltid presenteras som otroligt välutbildade och kompetenta. Verkligheten är naturligtvis det rakt omvända och att under 2006 så kunde IDF inte ens säkra den lilla staden Bint Jbeil som ligger bara tre kilometer från den israeliska gränsen. Under 28 dagar försökte IDF att få kontroll över Bint Jbeil från andrahandsresursen av Hizbollahs styrkor (Hizbollah höll sin förstaresurs styrkor norr om Litanifloden för att skydda Beirut) och IDF misslyckades totalt, trots att man hade en enorm numerisk och teknisk överlägsenhet.

I Ryssland definierar militären ett uppdrag utifrån en politisk grund och sedan söker man efter den enklaste och billigaste teknik som kan användas för att åstadkomma det eftersökta målet.

I den Anglozionistiska västvärlden är vapensystem designade av det vinstmaximeringsdrivna militärindustriella komplexets ingenjörer vilka snickrar ihop den senaste tekniken och sedan utformas ett uppdrag runt denna teknologi politiskt. Denna baklängesfunktion i sig, skapar alltså de Anglozionistiska grunderna för militär expansion.

Det finns därför också massor av saker som den ryska militären inte kan göra, men till skillnad från Zionato och den amerikanska militären, var den ryska militären aldrig utformad för att göra vad som helst, var som helst och när som helst (a.k.a. att " vinna två och ett halvt krig " var som helst på planeten).