Politiska löften i allmänhet och partipolitiska vallöften i synnerhet är som numera som bekant inte några direkta gjutjärnsgarantier, och de kan ju demokratiskt närmast illustreras av liknelsen med dilemmat för bilisten som stannar i det lilla samhället för att fråga den lokala människan om den känner till vägen till den stora staden och möts av svaret – Ja, men inte härifrån.

Politikernas svek kommer därför att vara ett försök att övertyga människor om ett alternativ som de vet inte är tillgängligt under några omständigheter. Bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken. Men folket stiger slutligen upp mot en politisk elit som har förrått dem och samhällets intressen vid varje given tidpunkt genom att det allmänna medvetandet ökar med tiden.

Varje politiker som nämner den polariserande kulissens företräden framför sakfrågan, skall med rätta misstänkas för att inte vilja eller ha förmåga att leda sakfrågorna till sin lösning för det allmännas bästa. Det finns ingen praktisk skillnad mellan partier eftersom de inte är tillåtna att påverka den Djupa Staten.

Problemet är alltså mycket djupare och mer allvarligt än regeringar, som är ett rent symptom på vad Sverige lider av. Att skylla på prinsen av dårar får inte förblinda någon från att se den stora skaran av dårar som gjorde honom till deras prins.

Om vi inte ta tillbaka kontrollen över bildningen av våra barn och varandra så, kommer våra intellektuella förmögenheter bara gå kontinuerligt från dåligt till värre, och våra egna barn kommer att dyka upp till valurnorna för att rösta oss alla till fortsatt slaveri.

Makten behöver inte ändra dina sinnen. Makten försöker etablera sinnen i dina barn.

Den ruttna kärnan av alla problemen idag är det privatkontrollerade skuldbaserade valutafinansiella systemet med centralbanker och en patologiskt korrumperad politisk adelsklass.

Politiska – nyttiga – idioter med sina händer på spakarna till den chimära makten avlades och tränades att vara där för att tjäna den Anglozionistiska bankhegemonins agenda. De är helt enkelt inte byxade, för annat än att picka kornen i sina säckar eller visionen bortom sina egna pengar från bankerna, till att göra någon form av altruistiskt ledande beslut.

Paradexemplet är EU och eurokraterna. Ganska hyfsat ovillkorligt beredda att förstöra liv och försörjning för miljoner människor för att föreviga sina egna trynen i det guldpläterade tråget.

Pest till dem alla i sina hus!

Få förefaller vilja se ”skogen för alla träd”. Inget finansiellt taskspeleri kommer att fixa de överskuldsatta ekonomierna och rädda dem från den sammanlagda räntekostnadens kalla famn. Vi har sedan lång tid tillbaka varit i en period av Malthusiansk ekonomi med miljarder konsumenter konkurrerande om att få bli ännu mer skuldsatta människor i tävlan om ändliga resurser – utan något mer att ge i skuldsättning till bankerna.

”Konspirationsteori” är en term som på en och samma gång slår an en sträng av rädsla och ångest i hjärtat på nästan varje offentlig person, särskilt journalister och akademiker.

Sedan 1960-talet har etiketten blivit en disciplinär enhet och princip som har varit överväldigande effektiv för att definiera vissa händelser som ligger utanför konvenansens gränser för ifrågasättande eller debatt.

Särskilt i Sverige görs nu i grunden legitima frågor om tvivelaktiga officiella berättelser vilka är avsedda att informera allmänheten (och därmed offentlig politik) avseende stora bakomliggande planerande tankar om brott, till någonting som måste flamberas bort från det allmänna psyket till varje pris.

Men det går inte att stoppa det ljus som kommer inifrån.