På temat religionsfilosofiska betraktelser och att regler per funktionsmässig definition har en begränsande verkan, så vilken frihet är det då i så fall som skall begränsas för att en annan skall växa eller är allt detta bara banala maktmedel:

Per Frändén;

// På tal om religion - religare - regleringsfrihet, hur låter det?
Jag vet inte alls varför jag kom att tänka på detta idag, det kan
vara min faiblesse för religiösa böjelser och min där vidhängande aktning till folks tankar om religioners rättmätiga utrymmen hos människan.

Att inte förstå ett begrepp, men att försvara det ändå, blir att
försvara sitt eget oförstående, som vore det någon annans.

Man förnekar helt enkelt att man inte vet vad man säger,
trots att man säger att man inte vet.

Nästan alla vet vid lite eftertanke, att när de tror någonting så
tänker de om saker de inte säkert vet.

Färre människor förstår att hävdandet om tron som en rättighet,
istället för att förbli en tillfällig möjlighet i brist på bättre vetande,
blir samma sak som försvaret av oförståndet som den bättre utgångspunkten.

Att försöka förstå någonting utan att försöka genom sig själv,
är egentligen att inte försöka alls, detta eftersom individen inte
förfogar över någon annans förståelse än den man själv skapar.

Religion kan inte finnas utan människor men människor kan
finnas utan religion, det kan alla förstå på sekunder och alltså
är religion ett icke livsbetingat, frivilligt skapat beteende.
Som en god vän sa, allt en människa gör, är ett beteende,
således är vi aldrig offer för våra idéer om tillvaron men
därmed alltid helt ansvariga för dem och deras konsekvenser.//

Vi undrar då förstås utifrån detta hur det är möjligt att bestämma exakt vilka gränssnitt som skall gälla för vilka religiösa begränsningar för frihet och naturligtvis även då på vilka sakliga grunder som dessa begränsningar skall kunna antas gälla?

Eller, var exakt börjar en religion och när exakt slutar den i frihetens namn, vem bestämmer det?