När vi ser hur verkligheten egentligen ser ut, hur i hela friden kan det vara så – att sådana falska och vilseledande berättelser om president Assad och karaktären av det syriska kriget kvarstår, när vi undersöker hjärtat av konflikten. Kanske mycket av nyckeln till förståelse ligger i enkelheten i denna berättelse, eftersom det så lätt ta tag i medvetandet hos de tanklösa massorna. Inget värde på argument eller resonemang eller ens bevis från sina egna ögon tycks kunna rubba massan från det kollektiva psyket. Hur kan Bolibompaministerna och Jonas Gardell få hållas med sina uppenbara lögner och vilseledningar?

Det stora och ökande antalet pinsamt dåligt fejkade nyheter ger upphov till berättigad fråga, hur många falska berättelser har egentligen gjort någonting bra?
Varför skulle någon nyhetsorganisation anse att det är nödvändigt att använda falsk täckning för att rapportera verkliga nyheter? Det är ingen mening med att förfalska något för att berätta sanningen som beskrivning av verkligheten, så något annat måste stå på spel. Deltagarna och producenterna, är så klart medvetna om vad de gör när de använder falsk rapportering, rekvisita eller gröna skärmar, och eftersom de gör det utan att informera tittarna, så skulle det inte vara orättvist att kalla det en konspiration.

Ju oftare dessa händelser upptäcks desto mindre förtroende får någon som känner igen institutionerna och företrädare som begår dessa bedrägerier mot en intet ont anande befolkning. Vare sig det sker för uppgivet altruistiska eller onda syften - mer ovanligt dock, det är irrelevant, det är dubbel egen brottslighet och eftersom det sker i hemlighet, vilket involverar flera parter lämnar det oss kvar med lite utrymme till tolkning än att betrakta det som något annat än en konspiration. Det är inte en teori, det är ett faktum. Opinionsbildning är konspiration. Verklighetsbeskrivning är det inte.

Gud är verkligheten, verkligheten är gud och existerar bara nu - alltet som vi som individer utgör en del av..
Tiden för att vänta på att Gud ska agera är därför alltid sedan länge passerad, vilsegången i dimman av tid. Tidpunkten för att stiga över vår egen gudsfruktan är över oss nu. Gud är allt och vi utgör en del av detta alIt, ingen mer fruktlös längtan alltså. Messias är här och nu och vi är vår egen frälsare genom denna insikt, så länge vi inte är för rädda för oss själva och våra känslogrundande föreställningar för att komma fram till denna insikt.

De som sitter på toppen av ett imperium som är sönderfallande använder ofta samma taktik som deras föregångare har använt genom historien för att förbli kvar vid makten - det utgör den strukturella ordningens metod; undertryckande av oliktänkande, våldsamma repressalier mot dem som motsätter sig, öppet fördömande av dem som ofta är de mest ståndaktiga anhängare av de tidigare formerna av samma regering och så småningom tömning av statskassan och plundring av resurser, samtidigt som massorna lider. De använder olika tekniker för tvång och beroende samt drakoniska åtgärder inom säkerhet och underrättelsetjänserna.

Ett av kännetecknen för en sviktande regim är det sätt som de alltmer blundar för uppenbar moraliskt tvivelaktighet hos dem i toppen medan alltmer kvävande åtgärder blir konsekvensen för även de mildaste formerna av oliktänkande i botten.