Tidens gång (om den faktiskt existerar eller inte) är den ultimata regulatorn av sanningen som beskrivning av verkligheten. Den sätter saker i perspektiv som inget annat utom kanske själva döden. Det visar historiskt hur vi har agerat både bra, dåligt, kraftigt, egoistiskt, osjälviskt och med vår dåvarande moralfilosofiska potens, både som individer och som art. Det är inom tiden där jättar stod och fortfarande står, som påminnelsen existerar om vad man ska göra och vad man inte ska göra. Deras axlar bär upp övertygande svar, helt säkert, men även deras svar bör ifrågasättas om vi ska kunna fortsätta utvecklas ständigt framåt mot mänsklig försyn.