Bankernas betalningsmedel - räntebelastad skuld - styr den ekonomi som kontrollerar politiken - som styrs genom opinionsbildande kulisser, där problem skapas för att kunna tillhandahålla den lösning som passar bankerna för att funktionen skall kunna fortleva.

Fundamenta är är alltså kontrollen över strategiska naturresursflöden, betalningsinfrastruktur och betalningsmedel och att den misslyckade politikens förlängda arm är krig - för att upprätthålla funktionens fortlevnad.

Så vad kan då Donald Trump göra, eller rättare sagt vad måste han göra, för att inte historien skall upprepa sig?

Sedan Clinton saboterade Obamas första försök under 2010 att ta hjälp av Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva och Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan för att arbeta fram en överenskommelse med Iran om att begränsa dess kärnvapenprogram, gynnade Clinton en eskalerande konfrontation med Iran i linje med vad som dikteras av de israeliska Anglozionistiskt hårdföra.

Clinton och andra hökar lyckades omintetgöra Obamas - i alla fall förespeglade - vilja eftersom, som Gates skrev i sina memoarer Duty, Gates och Clinton var "inte möjliga att avskeda" i så måtto att de kunde utmana Obama när de ville, eftersom de samtidigt insåg att Obama skulle behöva betala ett oacceptabelt högt pris för att ta bort dem.

Lika smart "i det spelandet," så förstod Gates, Clinton och Petraeus också att om Obama inte drog sig för att genomföra sina politiska recept, kunde de ju alltid erbjuda honom upplevelsen av att de skulle gå till sina Anglozionistiska vänner i de traditionella Anglozionistiska nyhetsmedierna som exempelvis NYT, CNN, BBC och läcka information om hur Obama var "svag" i att inte stödja en mer krigisk inställning till problemen.

Men genom att inte stå upp mot detta ANglozionistiska tryck genom den djupa staten, så gjorde alltså Obama sig själv svag - medvetet eller omedvetet. I huvudsak fick han hur som helst aldrig kontrollen över sin utrikespolitik och även efter det att Gates-Clinton-Petraeus trion var borta, så i början av Obamas andra period, fruktade presidenten fortfarande mest att göra Washingtons utrikespolitiska etablissemang upprörda, vilket därför påpassligt nog ofta följdes av utspel från Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, alltså när så ändå blev fallet.

Obama var så orolig för att förarga Israel, så att vid höjden av sin makt, efter att ha vunnit omvalet 2012, så åkte Obama på en flera dagar lång resa till ISrael för att besöka Netanyahu i ett fegt försök för att visa sin kärlek och vördnad för ISrael. Obama vidtog naturligtvis liknande resor till Saudiarabien - faktiskt även till Sverige, inte så lustigt nog. Men vem som egentligen verkade utan att synas i detta blir vi ju alltmer pinsamt medvetna om.

Ändå var detta alltså inte tillräckligt för att bespara honom vrede från Netanyahu och de saudiska kungligheter, så när Obama slutligen framgångsrikt drivit igenom överenskommelsen om Irans nukleära verksamhet 2014 så förödmjukade Netanyahu Obama öppet genom att "acceptera" en republikansk inbjudan ( en inbjudan som alltså var skapad av den Djupa Staten) 2015 för att tala med en gemensam session av kongressen, där han uppmanade den lagstiftande församlingen att förneka sin egen president. Ifall nu någon fortfarande tycker att det är märkligt att en utländsk statschef uppmanar den lagstiftande församlingen att förneka sin statschef?

Samtidigt krävde och fick Saudiarabien, nya eftergifter från Obama om vapenförsäljning, Sverige är givetvis i särklass som alltid i dessa sammanhang och det av en given anledning. Och Obamas lite tvekande stöd för Saudis krig genom ombud i Syrien samt deras direkta flyg- beskjutning av Jemen - vilka båda ingår i en sunni - Wahhabist sekteristisk strategi för att förstöra shiitiska relaterade regimer blev aldrig något som Vita Huset på allvar tog avstånd ifrån. (den Sunni / shiitiska konflikten är en härska genom söndra - strategi.)

Faktum är att den tyvärr fortfarande föga erkända Israel - Saudi alliansen, med inriktning på den så kallade "shiitisk halvmånen" - Hizbollah i Libanon, Syriens president Bashar al-Assad, och Iran - är kärnan i vad som på ytan har varit drivande av USA: s politik i Mellanöstern sedan 1990-talet och för Anglozionisthegemonin sedan Sykes-Picot avtalet. Eftersom allt bygger på kulissgrundad opinionsbildning av massornas förtroende.

Och om president-valde Trump verkligen vill vända den nedåtgående spiralen för USA, eftersom det har slösat bort miljarder dollar i fruktlösa Mellanöstern - krig, måste han i det utrikespolitiska sammanhanget ställa sig upp mot den polariseringsskapande israeliska-saudiska tandemfunktionen och göra det klart öppet att han inte kommer att manipuleras som Obama blev. Det är minsann ingen liten uppgift med den Djupa Staten etablerad sedan över hundra år så det blir en balansakt på slak lina.

Dessutom, att bli motarbetad av en så kraftfull koalition av Israel (med dess extraordinära amerikanska lobbyapparat) och Saudiarabien (med dess långtgående ekonomiska inflytande) skulle kräva både fantasi och en hel del mod. Det skulle inte vara möjligt om Trump omger sig med ledande rådgivare som i princip öppet sitter under tummen på premiärminister Netanyahu och kung Salman som är politiska frontfigurer för den Djupa Staten.

Så därav kommer vi lära oss en hel del om huruvida Trump är en verklig aktör eller bara en poserande pretendent när han väljer sitt utrikespolitik lag. Kommer han att hitta nya i grunden kreativa tänkare, som vill och därmed kan bryta de katastrofala cyklerna av Mellanöstern - krig och minska spänningarna med Ryssland, eller kommer han bara att utnyttja de vanliga misstänkta för Anglozionistisk republikanska ortodoxi?

Trump kan givetvis också visa sin självständighet från denna Anglozionistiska republikanska ortodoxi genom att erkänna att regeringens sekretessambitioner har gått alldeles för långt, att människor ges opacitet som går tillbaka till åtminstone Ronald Reagan och hans återföring av en mer "öppna regeringens politik" för Gerald Ford och Jimmy Carter.

Trump säger att han vill "dränera träsket" i Washington, men att göra det kräver för det första att man släpper in mycket mer solljus och delar mycket mer information med det amerikanska folket.

Till att börja med - förutsatt att den blyga Telepromptertelevinken Obama inte kommer att ta risken - kunde ju President Trump ursäkta den nationella säkerhetens whistleblowers som har åtalats eller skulle kunna åtalas, såsom Chelsea Manning, Julian Assange, John Kiriakou, Jeffrey Sterling och Edward Snowden.

Det kan följas av en verkställande order som förbjuder överdriven sekretess i den federala regeringen, som erkänner att " folket" är landets verkliga härskare och därmed förtjänar så mycket information som möjligt men samtidigt skyddar nödvändiga hemligheter för att undvika exploatering av individer.

Trump kunde visa att han menar allvar ifråga om att respektera genomsnittliga amerikanska medborgare, genom att dela med dem de amerikanska bedömningar och underrättelser som finns avseende viktiga kontroverser, såsom den 21 augusti, 2013 gällande sarin - gas attacken i Syrien, 9 - 11 den Sorosfinansierade Maidanrevolutionen och Malaysian Airlines Flight 17 som sköts ner över östra Ukraina den 17 juli 2014 - inte heller det precis utan det amerikanska utrikesdepartementets samtycke.

Obama-administrationen har deltagit i milt sagt selektiv frisättning av information om dessa mysterier för att manipulera den amerikanska opinionen, detta för att INTE korrekt informera och därmed ge det amerikanska folket en riktig bild av verkligheten. Trump kunde gå den långa och enda rimliga vägen för att återupprätta allmänhetens förtroende genom att avstå från sådana knep och stället exponera dem i ljuset från verkligheten.

Han kunde också spara många miljarder dollar genom att stänga USA: s propagandaorgan, vars roll är också att använda olika PR-knep för att forma både den utländska och inhemska opinionen, ofta genom orsaken till "regimskiften" eller "färg revolutioner".

Trump kunde stänga av utrikesdepartementets Office of Public Diplomacy, föra tillbaka den amerikanska byrån för internationell utveckling till sitt legitima syfte att hjälpa fattiga länder att bygga skolor och borra brunnar och sluta att stödja National Endowment for Democracy .

Genom att styra världen bort från det nya kalla kriget med kärnvapen mot Ryssland, kunde Trump inte bara hjälpa till att rädda mänsklighetens framtid, han kunde göra det under det argument som alla människor idag vill höra - spara biljoner dollar som annars skulle hamna i byxfickorna på det Anglozionistiska bankstyrda militärindustriella komplexet.