Eftersom materialism - yttre bekräftelse som substitut för en alltmer känslomässigt innehållslös själ - är just vad det är, så känns det ju inte precis alltför avlägset att detta skulle kunna ha bäring på verkligheten. I detta fall unnar vi oss att springa med eventuellt elakt skvaller - det finns ju en risk att kärlek börjar spira eftersom alla faktiskt kan utvecklas

En ytterligare aspekt på saken blir då givetvis - naturligtvis bortsett från att det kan vara störande för hemfriden med "Bill Still Dicking Bimbos at home" - att med materialismen som ledstjärna så blir skademinimeringincitamentet ovillkorligt, all den stund som det har börjat att rulla dit som det lutar.