Ingen gång i människans historia har kampen om det allmänna medvetna medvetenhetens bastion varit mer tillspetsad än nu. För första gången finns det nu dock en verklig möjlighet att bryta det mönster av asymmetrisk informationsfördelning som har upprätthållit det materiellt grundade samhällssystemet hela den moderna människans historia och att nu nå en allmän utvecklingsnivå av medveten medvetenhet, där vi byter fot till den allmänna intellektuellt emotionellt betingade för den vidare vandringen mot framtiden och lämnar den kollektivistiska materialismen bakom oss, för att utveckla oss själva som människor.

Möjligheten till överbryggning mellan dessa två utvecklingsskeden ligger i vår möjlighet att skapa en tillräcklig stark bärande bro av individuellt grundad - naturligtvis - allmän medvetenhet för att leda över samhället till nästa fas, alltså för att inte behöva falla ner så långt i ett funktionsmässigt strukturellt haveri av samhället så att vi måste börja om i princip från början igen materiellt – överlevnadsmässigt. Vilket givetvis därför blir det givna utvecklingsfientliga syftet hos de gamla vanliga systemkramarna. Alltså helst ett rejält krig eller något annat trevligt känslostyrningsskapande redskap för att vidmakthålla de nu rådande maktstrukturerna.

Överbryggningsprocessen till det allmänt intellektuellt emotionellt grundade samhällsskicket, motverkas därför också till varje millimeter av framryckning för upplysning och den ökade allmänna medvetenheten, av de konservativa krafter som givetvis därför också nu verkar med full kraft på det socialpsykologiskt kognitiva landskapets slagfält. Men med en allt mindre kontroll skall det väl tilläggas dock.

I det socialpsykologiskt hårdformaterade riket av kollektivistisk materialism, befinner vi oss nu i det odefinierbara övergångsskedet mellan två mänskliga paradigm. Det materialistiskt kollektivistiskt betingade och det intellektuellt emotionellt orienterade .

Detta materiellt värderingsgrundade – betingade – samhällssystem går mot sin ovillkorliga upplösning, som dels beror på konsekvenserna av en alltmer missljudande individuell kognitiv emotionell dissonans vilken utvecklar en växande allmän psykologisk ofärd, ett växande misstroende mot samhällets möjliga långsiktiga hållbarhet vars gestaltning tar sig alltmer uppenbart bisarra uttryck – och naturligtvis – beroende på ett valutafinansiellt ekonomiskt systemskick som inte alls tar hänsyn till varken människan som del i ett alltmer belastat ekosystem eller sin egen inneboende aritmetiska dysfunktionella karaktär för långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling, i förhållande till de möjliga återhämtningstiderna och de reala organiska värdegrunderna.

Vägen är vår om vi väljer att gå den i medveten medvetenhet.

För vad är egentligen det mest grundläggande för människans existens?

Det faktum att medveten medvetenhet existerar är vad som definierar människan. Betraktelsen av oss själva och våra egna tankars värderingsgrunder.

Medveten medvetenhet är mer grundläggande än den biologiska kroppen - egot - ur det mänskliga utvecklingsperspektivet eftersom utvecklingen börjar där egot börjar sluta, mer grundläggande än instinktiva känslor, mer grundläggande än tanken som göder egot.

Mest grundläggande är inte vad vi är medvetna om -utan det enkla faktum att vi alltid är medvetet medvetna för att utvecklas

I själva verket är själva det medvetna medvetandet vår verkliga identitet – vi är vår medvetna medvetenhet i sig självt, den är vad som definierar oss som individer och människor.

Och vi måste därför alltid utveckla vår medvetna medvetenhet om vi inte skall dö en tynande tillvaro där omgivningen förändras medan vi själva bara ser till att tillfredsställa våra alltmer uppsvällda och ihåliga egon.

Det handlar om självsvek, både individuellt och kollektivt. Vi var antingen förblindade av vår egen lust och girighet, eller lurade och fördummade av ideologiska droger. Men bara för att vi ljög för oss själva betyder det inte att vi bör ge upp – tvärtom. Men vilken rätt har vi egentligen att vara upprörda över en medmänniskas svek när när vi först och främst svek oss själva?

Det är den eviga vägen och det är livets mening att utvecklas som människa.