Det finns ingen plats att gömma sig och ingenstans att ta vägen, det finns några bitterljuva timmars glömska och känslomässigt bedövad glömska på vägen till deras egen totala galenskap. Människan kan visserligen försöka fly undan sig själv och sin egen alltmer ödsliga själ, men den kommer aldrig undan eftersom det sista som någon erfar i livet är en känsla och känslor kan bara upplevas i nu - i verkligheten.

Vid denna punkt, vårt gemensamma nu, när vansinnet närmast helt har tagit över samhällets offentliga rum, där allt fler materialistiskt sinnade människor skulle sälja sina förstfödda om de bara kunde få ett par timmar av lättnad i själen, det är här som de flesta människor går förlorade i sin förståelse - förståendet, eftersom det är långt innan det är uppenbart att vilseledningen av sig själva - självbedrägeriet - nästan helt har förstört förmågan till upplevelsen av glädje för de drabbade. Så det handlar ur missbrukarens perspektiv om Avtrubbning av smärta.

Vi blir med tiden så rädda för att misslyckas med vårt materialistiska korståg, att vi genast börjar döma oss själva till att misslyckas, eftersom vi intuitivt vet att vi inte upplever lycka utan andra människor.

Tanken börjar alltid med en känsla och tanken definierar om den rationella värderingsmässiga grunden till en upplevd känsla - utveckling, riktningen är vad vi kan och måste styra själva.

Detta är vår egen möjliggörande dimension och den binder oss samman med vansinnet så fullständigt och smidigt som för någon beroende, håller vi detta i vårt medvetande som individer så kan det utveckla oss som samhälle och gör vi det inte så blir det till vår själsliga undergång och med tiden fysiska utplåning.

Vi måste alltid försöka att ta bort allt vårt interna stöd för det egna självbedrägeriet - motverka självgodheten inom oss - och börja stå upp enskilt som individer tillsammans för vår egen individuella själsliga utveckling, för att genom kommunikation kunna stödja andra människor och låta den stinkande kollektivistiska materialistiska röran kollapsa och så måste vi ta bort de kognitivt formaterande socialpsykologiska ingenjörerna från kontrollerna och ta över ledningen av oss själva - egenmakt - till vidare ledning och upplysning.

Denna nu rådande vilseledande självbedrägliga galenskap kommer inte att bota sig själv utan ansträngningar - helat lidande. Har vi inte kontroll över våra egna tankar och känslor så har vi ingenting alls och vi gör oss då till offer för oss själva och drar andra med oss i detta kollektiva tankesätt. Vi blir trygghetstörstande Zombies - biologiska robotar, som jagar oss själva bland de känslomässiga skuggorna i tiden och själens utmarker.

Egot måste därför vårdas i den meningen att det måste tuktas till den storlek där dess omfattning inte verkar till skada för varken oss själva eller andra i en objektiv mening - varken själsligt eller fysiskt. Det är materialism vs. idealism och lidande är den mylla ur vilken utvecklingens blommor spirar. Det är ljus och det är mörker.

Lika viktigt, om inte ännu mer, är det nyktra faktum att vi nu inte kan kontrollera det totala vansinnet bara för att vi är en integrerad del av den galenskap som kallas samhälle. Vi kan bara påverka oss själva och därigenom nå vidare till andra. Tåget är helt utom vår individuella kontroll och vi kan inte heller återta kontrollen genom att ropa eller skriva en inlaga till ingenjören – tågmästaren – för att stoppa det eller genom att fortsatt bara passivt hänga på och falskeligen hoppas på att den moraliskt kastrerade ingenjören plötsligt slutar med detta vansinne och saktar ner och därigenom åstadkommer en förändring inom oss själva och våra egna känsloskapande värdegrunder. Det kommer inte att hända för det kan inte hända.

Visst, för många gäller också att om de inte har gjort någonting alls vid det här laget då kommer de inte att göra det i framtiden heller. De kommer att dö olyckliga med en bitterhet över att ha blivit lurade på livet, sina känslor. Men människan kan uppenbarligen också förändras över tid, så allt är en fråga om vilja och att inte ge upp sig själv. Alla kan förändra sig själva och med detta allt annat. Ingen kan förändra något annat än sig själv och därmed ingenting annat.