Eftersom frihet bygger på en upplyst och medveten befolkning som fattar så medvetna beslut i förhållande till verkligheten som möjligt, så blir det lika givet som ovillkorligt, att upplysning och transparens måste verka vägledande framför egennytta. Detta är mycket enkelt och det kan faktiskt begripas av mycket små barn.

Så låt oss ta en miniatyrbild av revolutioner, vilket har varit den upprepat vägledande metoden för förändring. Ja ni anar var det hamnar.

Utgångspunkten bakom önskan om revolutionen är alltid densamma - ett segment av befolkningen anser att regeringen (och mycket möjligen deras kohorter nyttiga idioter) har blivit förtryckande och bör störtas från makten - deras kraft att bryta motstånd. När historien skrivs av segrarna, kommer de i efterhand att sträva efter att skapa ett intryck av att hela befolkningen reste sig; Detta är dock aldrig fallet. En missnöjd minoritet lyckades ta över. Så kan det alltså inte gå till om ett långsiktigt hållbart tillstånd skall kunna uppnås, alltså om inte historien skall upprepa sig till givna förutsättningar! Samhället kan bara förändras om individen förändras - utvecklas. Annars är det cirkelmarsch på stället som gäller igen.

Så vad är då som sker med majoriteten? Jo, före revolutionen, satt de längs sidan på spelplanen på sina händer och tolererade oavsett upplevda orättvisor, den förra regeringens direktiv som ålagts dem.

Under revolutionen, ofta satt de på åskådarplats då också, i hopp om att behöva ha så lite inblandning som möjligt de tänkte främst på sin egen nytta.

Och efter revolutionen, satt de i allmänhet på åskådarplats, i hopp om att dra egen nytta av den nya regimen, eller åtminstone undvika att bli dess offer.

Tänka sig så märkligt att historien har gått igen - eller kanske ändå inte.

I Ryssland 1917, ett relativt litet antal personer störtade aristokratin och stod därefter inför problemet att ta över. De hade ingen erfarenhet av detta och visste inte var de skulle börja. Egentligen hade ju Leo Trotskij och Vladimir Lenin, mycket lite att göra med själva revolutionen, men de kunde genom finansiering från London och New York banker, betala den ryska militären och polisen att skapa ordning, till en flyktig grad och omfattning - vilken drivkraft hade då dessa samhällsupprätthållande parter... När detta väl uppnåddes, använde de samma militär och polis för att skapa ordning i en inte obetydligt mer hänsynslös grad - förtryck. (Inte precis att rädda den lille mannen på gatan från förtryck av aristokratin.) Som Herr Lenin själv sade,

" En man med ett vapen kan kontrollera hundra utan vapen."

I det tidigare Frankrike 1789, störtades aristokratin av ett relativt litet antal revolutionärer, och, igen, segrarna hade ingen verklig erfarenhet av att driva ett land. Noga räknat hade Maximilien Robespierre, en advokat med en känsla för dikterad styrning ett förakt för hoi polloi - den breda massan. Men han var ju bra på retorik, och folket jublade hurtigt när hans favoritmadame hamlade bort aristokratins huvuden närmast på löpande band. Detta trots det faktum att han absolut inte levererade "frihet" till det franska folket, bara en illusion av den. Som han själv sagt,

"Hemligheten med frihet ligger i att utbilda människor, medan hemligheten med tyranni är att hålla dem okunniga."

Ja så mycket förstod han ju uppenbarligen i alla fall men någon ledare i ordets funktionsmässiga betydelse i verkligheten, det var han ju uppenbarligen inte.

Inga ledare någonstans med andra ord -bara egennytta och detta eftersom det måste vara individens medvetet medvetna val som gör att individen följer i frihet. Detta är ju egentligen inte precis jättesvårt att förstå det heller.

Idag står vi inför att observera försämringen av världens mest framstående kapitalistiska länder, dessutom alla på samma gång . Varje land har delegerats till en fascistisk stat. Återigen, för att citera Herr Lenin,

"Fascismen är kapitalismens nedgång."

Ganska precis så. De globala företagen inom Anglozionisthegemonin styr sina politiska marionetter genom skuggregeringar. Och precis som många ryssar såg i början av nittonhundratalet, ser vi ett ökande antal medborgare i fd "fria världen" som inser att minskningen av deras länders frihet bakas in i den enskilt vinstmaximerande globaliseringskakan ... att saker och ting inte kommer att förbättras under deras livstid.

Och så, många fantiserar om att en revolution av något slag kommer att inträffa en förändring av de yttre betingelserna. De hoppas på en mjuk revolution (naturligtvis praktiskt taget ingen chans att det händer av sig själv utan egen insats - att utgöra en del av den förändring man vill se i sin omvärld) eller en våldsam - som möjligen genereras av miljontals vapenägare över hela landet - som i så fall inte heller vill förändra sig själva - utvecklas.

Tyvärr kommer ingen mängd av handeldvapen och automatvapen lika stor deras regerings arsenal av stridsvagnar, drönare, kemiska vapen etc att kunna uppbringas , ja utom möjligen då i det mest imbecilla, hjärntvättade och avrustade landet Sverige. En revolt kan inträffa, och spontan rikstäckande gerillataktik kan göra det svårt att bromsa våldsutvecklingen, men det sannolika utfallet skulle i så fall bara vara åratal av stridigheter och blodspillan, följt av kraftigt ökad auktoritärt styre eftersom den allmänna medvetna medvetenheten inte är vad som i så fall har varit högst prioriterat. Så det landar i samma sak ändå utan utveckling av individen.

Ett tredje alternativ skulle kunna vara att acceptera att, ja, nedgången i fascismen är en återvändsgränd, men sedan så, med all sannolikhet, kommer ändå en revolution. Så är fallet, de som bara ser två möjliga negativa utfall och inget positivt kan man enklare få att ta steget till "internationalisering" - att flytta till ett av de många länder som de tror inte för närvarande hänger i repen. Det har liksom hänt förr om vi säger som så.

Så hur vi än vrider och vänder på detta så går vägen framåt igenom oss själva och vårt eget bidrag av utveckling av oss själva till förändring av samhället. Det finns liksom inget alternativ!