Sverige må i sanning vara de själsliga fakirernas sanna Mecka. Men jag tycker nog att det räcker nu. Vi måste släppa taget om den kollektiva materialismens ledstång söderut. Varför uttrycket Stockholmsyndromet kom att myntas berodde förmodligen mindre på den geografiska platsens belägenhet än på den rådande mentala dispositionen hos befolkningen. Men vi är så rädda för det okända som det innebär att stå ensamma med ansvaret för våra egna tankar och känslor, som grundar våra värderingar, vill så väldigt gärna tänka och tycka som alla andra för att inte bli ifrågasatta. Trots att vi bara kan uppleva våra egna känslor.

Men tro mig därför också när jag säger att vi bara kan känna våra egna känslor och att det därför är på det viset att så länge vi inte tar ansvar för vår egen emotionella självförståelse - medvetna medvetande och dess utveckling och överlåter detta till andra , yttre omständigheter, att förse oss med den lycka som vi alltmer desperat förgäves jagar, så kommer denna lycka också att förbli en illusion. Den kommer inifrån eller inte alls. Det. kommer ljus eller det kommer mörker

Våra politiker, dessa prelater för de tomma själarnas religion för nu därför också en alltmer tynande tillvaro i positiv bemärkelse, ur ett befolkningsmässigt medvetandeperspektiv. Det räcker nu, förefaller alltmer vara modellen på ett växande antal platser runt jorden. I Sverige rider nu därför de presstituerade brigaderna ut tillsammans med juristkåren under maktdelningsprincipens fanborg, ännu mer hårt intecknade i den demokratiska maktdelningsprincipen i ett system där bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken och där lagstiftningen är ägnad att skydda detta system och dess bevarande…

Vi måste våga släppa taget om våra värderingar för att kunna utvecklas som människor och vi måste fritt våga tänka vidare som individer och människor.

Det verkar vara smärtsamt uppenbart att vad världen nu verkligen behöver akut idag, är inte så mycket den ekonomiska tillväxten, som det är tillväxt i dendriterna, synapser och nervcellerna i huvudet på både våra ledare och de som sätter dem där de är, själva . Ingen användning för att hålla andan här inte. Som det är nu, så är ingen av oss är något smartare än både Dum och Dummare som filmatisering. Vi har alla medverkat till uppkomsten av vårt nu som delar av verkligheten.

Trots allt, vi befinner oss faktiskt där vi är som en konsekvens av vad som har varit tidigare, inklusive oss själva. Det är inte så svårt, egentligen. Vi måste bara acceptera att tanken springer ur känslan så ett liv utan känslor blir tanklöst - samtidigt som vi kan påverka våra känslogrundande värderingar genom våra egna tankar, att utveckla vår förståelse för oss själva.

Vi kanske kan ta det detta fullkomligt uppenbara som en ”väckarklocka”, för vad vi egentligen tycker om den nu aktuella samhällsmatrisen och dess inneboende funktion och natur med den polariserande och repressiva maktstruktur som i sin materialistiska strävan får oss att må allt sämre, vilket är, i grund och botten, det etablerade psykosociala ramverk som vi tidigare använde för att tro på och låta oss ledas av, som vägen till till vad vi trodde var vår egen psykosociala välmåga och kanske borde vi nu därför också erkänna för oss själva, att vi har blivit rätt hyfsat grundligt bedragna? Evig tillväxt på en ändlig planet, jorå serru...

Om vi vill ha en förändring? Eller vill vi liksom det imbecilla banksystemet försöka att bota problemet med mer av problemet? Tror vi verkligen på allvar att det skulle utgöra en rimlig lösning? Nej, det är faktiskt ingen som egentligen tror att någon blir friskare av att bli sjukare. Men vi måste därför också våga säga ifrån oss allt vad som binder oss själva fast i vårt mönster av tankar och som gör att vi inte kan bli fritt tänkande och skapa den förändring som vi söker genom att utgöra en del av den.

Håll upp huvudet och låt inte de accelererande galenskaperna göra dig nedstämd, även om du ser dina gamla värdegrunder raseras. Lyckan bor inte i en skattkista vid regnbågens fot. Det är hela meningen och syftet bakom regin att vi skall förledas till att tro på sådana sagor som vore de verkligheten. Det finns mer ljus här och nu inuti oss, vi vet och förstår mer än vad vi gjorde förut, vilket gör att vi kan se mer av vad som är i verkligheten … ljuset av verkligheten som sanning verkar för oss, inte mot oss. Vi har inkarnerats av utvecklingen för denna tid när fel ska göras rätt, och det betyder uppenbarelser – insikter och förståelse, alltså inte minst för var och en av oss själva som individer, revolutioner och en hel del mod behövs därför också, att våga se sig själv i det kritiska ljuset av verkligheten. Verkligheten som sanning bereder vägen.

Först efter att vi själva som individer har förklarat vår egen personliga suveränitet i förhållande till vad vi har tilldelats av matrisen, och sedan förkroppsligar denna suveränitet i vårt beteende på daglig basis, så kommer vi att kunna avsätta dem som deklarerar sin överhöghet över oss ” folket. ” Så att sträva efter att återta våra sinnen - kontrollen över våra känslor och tankar - till sina fulla bruk blir avgörande. En suverän individ skyller inte på andra för frågor som han eller hon har makt att förändra själv och alla har makt att förändra sig själva – att utvecklas.

Jag, precis som alla andra, måste möta mitt eget hycklande självbedrägeri först, ett sårigt och varigt själsligt tillstånd som matar och ger näring åt större hycklerier, innan jag kan kräva av andra att göra samma sak för att systemet ska ändras - det kallas för aldrig eftersom jag bara kan förändra mig själv. Så länge jag förnekar mitt eget ansvar för mina personliga bidrag till denna pågående tyranni, så kommer absolut ingenting att stoppa vår fortsatta nedstigning i helvetet – detta alltmer berömda ställe långt söderut beläget där vitriolstank, mörker och värmer utgör ett angeläget sällskap och inslag till vidare inspiration. Ändrar vi inte på oss själva så ändrar vi på ingenting annat heller. Står vi upp för ingenting så faller vi för allt och utan vår påverkande kraft ändrar sig ingenting. Det är mycket enkelt.

Materialism vs. Idealism utgör den filosofiska kontroversen inom oss själva. Egot måste bara vara så stort att det inte dör fysiskt. Jag är dock inte helt säker på – och jag är mycket allvarligt här – att människor egentligen alltid har varit så hungriga, giriga och bedrövligt överdrivet frossande i yttre betingelser för att stilla sin inre oro och tomhet som de synes mig vara nu.

Som en konsekvens av att de nu förefaller vara själsligt tomma, må så dåligt, eller om vi helt enkelt nu bara vaknar upp till att allt detta, är någonting som egentligen alltid har funnits där, men som nu bara har accentuerats mer tydligt när systemet går mot sitt slut ur en rad olika perspektiv. Så nu måste vi våga ta ett steg framåt - att utvecklas.