De mörka skuggorna inom oss av vår egen formatering, som vi antingen kan välja att styra själva, eller göra oss till offer för.

Vi lever under förtrycket av illusion om existentiell myndighet som omedvetet görs möjlig och manifesteras i kraft av vår egen rädsla. Detta är samtidigt en möjlighet att hämta kraft från de djupaste skrymslen som vår varelse består av i tankens mening. Meningen med livet är alltså inte att bli upplyst, meningen med livet är att ärligt och uppriktigt alltid försöka att bli mer upplyst – medvetet medveten - att utvecklas. Det är själva frigörelsen av oss själva från bojorna, från bojorna inom oss som genom våra tankar skapar vårt eget mörker känslomässiga tomhet. Det är alltså att möta och omvandla det enda mörker som verkligen existerar, nämligen vårt eget inom oss själva, genom att finna ljuset i oss själva genom vår egenmakt. Det är alltså inte att ha ljuset tänt och att inte vara hemma.

Mörkret är faktiskt så smart; lika smart som vi är dumma skulle detta kunna uttryckas som. Mörkret använder vår egen insats, energi och livskraft mot oss för att främja sin egen agenda - EGO - mörkret vill alltid växa. Det utnyttjar och göder vårt ego som en kanal för att tyst och ständigt påverka oss till val och handlingar som går emot vår egen egentliga logiska förmåga, egentliga fria vilja, sunda förnuft och intuition. Ju fler vi som är medvetna om den socialpsykologiskt formaterade konstitutionen av vårt mörker och dess intryck på oss, desto mer kan vi använda det i stället för tvärtom. Vi kan använda det i upplysande syfte för att vi vet hur problemet skall formuleras, för att kunna adresseras. Vi äger problemformuleringsinitiativet grundat på vår insikt.

Med vilken kunskap kan någon ifrågasätta sin egen kunskap?

Styr kunskapen individen eller styr individen kunskapen?

Styrs individen inifrån sig själv eller utifrån av någon annan - är individen genom egot ett offer för sin formatering utifrån eller har individen egenmakt och kan tänka fritt i någon omfattning samt därigenom påverka sin egen utveckling av förståelsen för de egna känslornas värderingsmässiga grunder?

Viktiga frågor att förstå svaret på!

Vi kan aldrig bli fullkomliga och vi kan därför alltid utvecklas, valet är alltid bara vårt eget och individuella. Bara genom att individen utvecklas så kan samhället utvecklas, valet blir alltså också bara vårt eget, eftersom ingen kan utveckla någon annan än sig själv.

Vi kan välja att förändra oss själva, att alltmer inse att tanken springer ur känslan och att vi därför måste förändra våra egna känslogrundande värderingar som individer, eller så kan vi välja att döma oss själva till att inte göra detta och istället att diskontera våra känsloupplever bort ifrån oss själva, vilket gör att vi kommer att leva alltmer utom oss själva borta ifrån verkligheten, i vansinne.

Valet förblir vårt eget, men säkert är också att verkligheten bara existerar nu och då att sträva bort ifrån sin egen närvaro i känslan framför att alltid ifrågasätta den värderingsmässiga grunden för känslans upplevda närvaro, det kommer inte att leda till någon förändring i utvecklingens mening.