Det handlar om förlust av föreställningar och sorg, om smärta och straff, om personlig uppoffring och vägen till fördärvet, om vår delaktighet genom vår självgodhet och villighet att delta i den materialistiska dansen tillsammans med våra plågoandar före, under och efter konstaterandet av detta faktum.

Det handlar om personlig skam och offentlig förnedring, rädslan för erkännandet av våra känslor, om vårt eget svek av oss själva genom självbedrägeri, alltså av någon som vi (så desperat gärna) ville tro var trovärdig när vi förvisso inte var det, inte ens i våra egna moraliska ögon, om vi hade varit det minsta ärliga mot oss själva och våra egna uppriktiga känslor.

Vi visste hela tiden att vi spelade teater och att vi inte var masken som vi ville visa upp för omgivningen. Därför måste vi alltid försöka bli bättre som människor - att utvecklas - eller gå under i den ytliga emotionella fåfängans enfaldiga fyrverkeri, som skapar ett allt djupare materialistiskt själsligt mörker.

Vi måste sträva för att inte falla ner som offer för oss själva och vår egen oförmåga – annars sviker vi förr eller senare oss själva, om vi inte försöker. Det är själva dynamiken i strävandet efter förbättring av den emotionella självförståelsen, som är den bärande kraft som hindrar förfallet. Ingen tänker på eller beklagar sig över att det krävs en ansträngning för att stå upp rent fysiskt, i detta fall gäller närmast det rakt omvända: Den intellektuella lättja som kallas fåfänga.

Det handlar om en växande moralisk och karaktärsmässig fattigdom, om självsvek, både individuellt och kollektivt vilket har skapat en kollektivistisk grundläggande emotionell osäkerhet, en slags samhällets kollektivistiska materialistiska drivbänk. Vi var antingen förblindade av vår egen lust och girighet, eller lurade och fördummade av ideologiska eller religiösa droger – tankegods och ideologier.. Men bara för att vi en gång ljög för oss själva betyder det inte att vi bör ge upp. Absolut inte, mera tvärtom! För vilken rätt har vi att vara upprörda över någons svek när vi först och främst svek oss själva? Så nära men ändå så långt bort ligger vår möjliga förbättring.

Sjukdomen finns och kommer alltid att finnas kvar inom oss – vi blir aldrig fullkomliga, sjukdomen lever och får föda av vår dysfunktion inom oss själva och med våra kontakter med varandra. Försöker vi inte förstå oss själva bättre så kan vi inte heller förstå någon annan bättre, heller. Så tråkigt och enkelt är det faktiskt.

Den socialemotionella ohälsan eller kanske snarare idag oenigheten i samhället, är en återspegling av denna hälsa-eller sjuk-dom, hos de individer som utgör samhället. Man måste tänka på detta på samma sätt som när man skulle skylla på kedjan för att brista när det i själva verket bara var den svagaste länken som brast – misslyckades. Ja, jag vet att jag har anfört det förut, men det förtjänar faktiskt att nämnas igen. Det är den högsta lägstanivån som räknas om inte samhället skall upphöra som funktion. Det kan inte vara den högsta högstanivån.