Nu ska jag vara elakt styggt och berätta om banksystemet så enkelt att det blir totalt obegripligt.

För precis som ,min vän Nisse säger så blir viljan till förståelse allt sämre desto klarare något uttrycks.

Detta beror på att ingen vill känna sig dum, och vi känner oss dumma när vi inser att vi blivit lurade.

Och desto enklare trick, desto dummare känner vi oss.

=)

Vi startar upp det här kreditsystemet du och jag, och jag får vara Bank.

Jag gör en skuldsedel som du får låna och dagen efter ska jag ha tillbaka den med ränta.

Det är den enda skuldsedel som finns, och det är bara jag som får göra sådana.

När du betalt skulden - återlämnat skuldsedeln - så återstår ränteskulden, och hur ska du betala den?

Jag är i ägo av det enda betalningsmedlet tillgängligt.

Eftersom du inte vill känna dig dum - lurad - så anser du dig stå i skuld till mig, och det blir till att sätta sig i skuld - låna - igen mot en ny framtida kostnad eller använda sin tid alternativt materiella ägodelar som betalningsmedel för att kvitta skulden.

(Det tredje alternativet är givetvis att skulden efterskänkes, men som Bank är jag faktiskt inte lika intresserad av det alternativet eftersom vinstmaximerande egennytta är anledningen till detta mitt bedrägliga förfarande.)

Naturligtvis funkar det inte på bara två individer i verkligheten, men är det - många - fler så går det att skapa en illusion av att det fungerar så länge det går att skuldsätta personer och företag och individerna kan jaga varandras skuldsedlar för att kvitta sina egna skulder.

Allt emedan den samlade - ackumulerade - räntekostnaden läggs på en evigt växande hög som skuld till mig - Banken - och den skulden blir till slut så stor att det behövs mer än en planet för att producera ekonomiskt värde nog att täcka den.

Så blir det när man använder räntebärande digitala krediter som betalningsmedel samtidigt som den egna materiella nyttan styr.

Känner du dig dum ännu?//G.C.