Däremot har jag genom livet upptäckt inre föreställningar - tankestrukturer - som varit mina endast genom ett passivt accepterande - icke ifrågasättande - av andras verklighetsbeskrivningar.

En del ok, men en hel del inte så.

De släpps genom att bli medveten om att de inte är ok i förhållande till hur det faktiskt är och vad man faktiskt vill.

Tankar påverkar sin egen existensgrund vilket är känsla.

Frid är en känsla.

Och alla vill ha frid, även om det innebär att gå med ofrid i den enda punkten frid någonsin kan vara.

Ofrid i form av icke ifrågasatta - passivt accepterade - inre föreställningar - tankekonstruktioner/kedjor - som beskrivningar av dels hur världen borde vara, men även om hur man själv ska vara i relation till den och sig själv samtidigt.

Omedvetna och därigenom betingande.

Det är lustigt hur den omedvetna medvetenheten om vad man vill ha gör den medvetet medvetna upplevelsen av detta man vill ha omöjlig.

Så länge man vill ha något så är det just det man upplever.

Att vilja ha något.

Inte att man har det.

För då hade man ju inte velat ha det?

Förändringen - skapandet - är ovillkorligt och det är endast en fråga om medvetenheten i och om skapandet av förändringarna.

Individen har alltid - och gör alltid - ett val, och det görs i den medvetenhet individen äger om att det är ett val den gör.

Yttre fred börjar som inre frid.