Kollektivistiskt orienterad materialism för exkludering är som en masspsykos av egoism, där ingen riktigt förefaller ha begripit att den själv med tiden ovillkorligen kommer att bli drabbad - alternativt lever i självbedrägeri och tror att den kommer att bli den sista överlevande.

Att ha detta som ledande mekaniska funktion för vad som skall kallas för ett samhälle kan bara lyckas om människor lever i vanföreställningar om allt ifrån sig själva till gud - alltet!
Men det kommer likafullt bara att fungera en viss tid, eftersom det inte går att ljuga om precis allt och verkligheten är för alltid föränderlig - vårt nu.

Att separera sig själv från livets ekvation när det enda som någon kan uppleva är den egna känslan och istället ålägga andra ansvaret för den egna upplevelsen är en dumhet - ett beteende - inkarnerat. Det är lika dumt som att medvetet kräva empati av människor i omvärlden trots vetskapen om att känsloupplevelse förblir en individuell företeelse. Ingen kan ställa krav på andra av den totala upplevelsen av någon annans individuella känslor, det är vansinne

Dessutom, närvaron i den egna känslan nu, kräver ärlig självrannsakan, att alltså man inte utelämnar sig själv ur livets ekvation, alla måste uppleva sina egna känslor. Då kan man alltså inte hänge sig åt självbedrägeri - där man diskonterar sin känsloupplevelse bort från nuet som strävan. Så strävan blir efter ärlighet eller efter lögnen, där det senare alltid blir ett misslyckande i ljuset av verkligheten. Man kan inte ärligt uttrycka att andra skall uppleva annat än sina egna individuella känslor i nuet. Ingen kommer att bli lycklig åt någon annan så ansvaret är eget, både för sig själv och andra.