Helgen var extreeemt lyckad och ljuset från verkligheten tränger igenom alltmer och skingrar mörkret.

Prova tanken på den yttre prestationens värde utan andra människor. Bara så långt sträcker sig egots egentliga makt till sin grund och botten, inte längre. Så från den punkten måste vi bekämpa vår egen ofullkomlighet om vi inte skall gå under i mörkret inom oss själva.

Alla prestationer inflateras känslomässigt vid upprepning till givna förutsättningar, alltså minskar i glädjevärde, desto mer de upprepas, därav det prestationistiska talesättet ”säg den lycka som varar beständigt”, eller ”det är den rikes lott…”.

Så lyckan eller glädjen av någon större betydenhet över tid, kan aldrig komma ur annat än utvecklade insikter och förståelse av sig själv och sedan vidare i relation till andra individer. Den egna utvecklingen av förståelsen för och av sig själv, den som gör att man kan förstå andra människor och utvecklingen av sin egen omgivning bättre.

Vi är där vi är eftersom det har varit som det har varit.

Så igen, eftersom ord styr tankar till så stor del och eftersom språket är bärande för precisionen i kommunikationen med avseende på det rådande tillståndet i samhället idag : I Dagens Nyheter 1944-11-25 så skriver Wilhelm Scharp en artikel som kanske kan ge lite ljus åt någon.

”Med förundran och beklämning ha många demokratiskt och nationellt tänkande svenskar följt denna skolas tillkomst och utveckling. Samtidigt som stor möda och kostnad nedlägges på att utreda förutsättningarna för en ny svensk skolordning, som skall bli grundvalen för våra barns uppfostran till effektiva och lojala samhällsmedborgare, i vårt fria svenska samhälle, ha samma personer som stått i spetsen för denna skolutredning – statsrådet Bagge -generaldirektör Holmberg och professor Erik Wellander – aktivt lånat sin medverkan till upprättandet av en av de mest effektiva och farliga centraler för öppen eller inlindad nazistpropaganda som tänkas kan.”

”Ha dessa herrar ens tagit del av den första satsen i denna för alla tyska skolor gemensamma och bindande programskriften?

Denna lyder ”Den tyska skolan är en del av den nationalsocialistiska uppfostringsordningen, den har till uppgift att i förening med andra folkuppfostringsmedel, men med de för den säregna uppfostringsmedlen, forma den nationalsocialistiska människan.

Så mycket alltså för det fria och oberoendet tänkandet, men betydligt mer för den sociala kognitiva ingenjörskonsten i det Anglozioniststyrda landet Sverige.

Så mycket för det fria och oberoendet tänkandet alltså, men betydligt mer för den sociala kognitiva ingenjörskonst som leder till en allt mer själsligt tom och känslomässigt död tillvaro.

Så hur kan man då bort ifrån denna formateringsgrund ändå beskriva vad som alla i enlighet med ovan åtrår mest på jorden nu och för alltid? Den kan ju ligga en fördel i att försöka att sträva efter att förstå vad som egentligen är meningen med tillvaron på jorden. Inte minst utifrån att vi rent faktiskt bara kan uppleva våra egna individuella känslor, men ändå uppenbarligen söker en samvaro med andra människor.

Kärlek är inte att stryka medhårs utan kanske många gånger att smeka mothårs. Kärlekens kvintessens det villkorslösa givandet. Dragen till sin yttersta spets den totala och ovillkorliga kärleken är känslan av likhet inför allt, som givetvis kallas för likgiltighet, så vår känslomässiga räddning ligger i vår oförmåga till att bli fullkomliga, samtidigt som det är vår ovillkorliga dom som människor att alltid vara tvingade att sträva efter vår egen individuella förbättring.

På så sätt söker kärleken inte sin egen existens; den som vill bli omtyckt och handlar därefter, är ju sällan kärleksfull utan är i stället beräknande, vill medvetet eller omedvetet bli bekräftad. Människor kan ju uppenbarligen förnedra sig hur mycket som helst för att bli omtyckta och accepterade - bekräftade när de upplever att de inte klarar av att bekräfta sig själva känslomässigt. Men den som verkligen försöker hysa uppriktig kärlek – alltså strävar efter att utveckla sig själv – till människan och världen kan därför uppfattas av många som obekväm och fientlig, eftersom han eller hon ibland säger ifrågasättande saker och agerar på ett sätt som spräcker ramarna för konvenans, lagar och sociala levnadsmönster. I ett vansinnigt system, till exempel ett som värderingsmässigt går baklänges och är upp och ner, så blir det givetvis alltmer accentuerat innan utvecklingen vänder.

En sådan självförbättringssträvande människa är inte ute efter att såra och den har inga medvetna biavsikter med sitt agerande, den söker inte egen vinning eller egna förmåner, och därför uppfattas den människans agerande rakt och otadligt av andra likasinnade människor, det är sakfrågans mekanik som leder i beteendet. Denna individ ger av sin kunskap och medvetna medvetenhet – visdom – endast i akt och mening av att dela med sig av vad hon har, och detta gör hon kravlöst.

Känslor är verkliga, varför? Jo därför att man bara kan känna känslor i nu. Därför är verkligheten, endast verkande i likhet i nu, ingen kan uppleva känslor annars än nu. Men att tänka är en process över tid och som ovillkorligen kommer efter den initierande känslan, så visdom tar alltid mer eller mindre tid att förvärva och visdom kräver känslor att beakta - inte själslig tomhet (materialism).

Individen tänker efter känslan som signal, eller alltså den känsla som väcker [efter] - tanken, men det är också därför möjligt att aktivt vända på processen och att utveckla sig själv genom eget aktivt tänkande kring de egna känslornas verkliga grunder - våra värderingar - och att genom denna process skapa insikter till förändrade värderingsgrunder som leder till andra känslor än tidigare kring olika betingelser. Att inte utveckla sig själv blir därför både själlösheten och dumheten inkarnerad och manifesterad i ett. Varje individ kan därför också vidare endast och helt säkert, finna någon enda persons inre lycka och glädje och detta är ovillkorligen sin egen individuella lycka, men som alltså likafullt kräver andra människor, som i sin tur är individer med känslor. Så var och en förblir sin egen lyckas smed.

Först när individen har nått detta insiktstillstånd som utveckling , så har denne en möjlig chans att även börja förstå och dela andra individers lycka, banalt nog att bli glad över att andra är lyckliga framför att förbli själsligt döende i ett förlamande behov av självbekräftelse.

Tack alla som var med och gjorde denna helg till vad den blev