Plötsligt ser vi det mycket tydligt i ljuset av oss själva, att det sedan decennier har funnits massor av varningsskyltar som vi egentligen medvetet ignorerade, plattade till eller vars existens vi förnekade. Vi förstår att vi har blivit episkt lurade. Denna fula insikt ensam i sig är den främsta anledningen till att så många överger tanken på sin resa i sig själva för utveckling, innan den ens börjat och istället kastar sig huvudstupa tillbaka i den fortfarande inbillat varma, men ändå oroande snabbt kallnande, famnen av psykosocial blackout i from av att vara skenbart levande, men i en uppsåtligt skapad förnekelse - att leva utom sig och bort från nu i sina känslor. Det rike av mörk tomhet som till sist förtär alla.

Vår personliga uppenbarelse - insikt - kan komma att skapa våg efter våg av självförakt och depression. Dock kommer ingenting att vinnas på att självömkande kräla runt länge i detta intellektuellt förlamande tillstånd. För att dra sig ur denna nedåtgående spiral måste vi göra ett medvetet självmedvetet beslut att överge denna självförgörande förlamning och gå mot läkning och utveckling av oss själva, att hela vårt lidande, vi måste våga vara fria människor som individer och tänka av egen kraft och vilja utifrån våra upplevda känslor. Annars dör vi själsligt snabbare. Vi måste våga släppa taget om våra värdegrundande föreställningar - naturligtvis mest de om oss själva - och vi måste våga ta steget för att uppriktigt öka vår egen emotionella självförståelse medvetna medvetenhet.

Det finns kanske inget sätt att adekvat beskriva den chock någon känner när en person först lär sig att de sover med fienden både inom sig och utom sig och kan lätt bli dess nästa offer. I många avseenden, genom uppvaknandet så stör du vilddjuret som både låg bredvid och i dig själv, och därigenom riskerar man möjligheten att dra oönskad uppmärksamhet till sig själv även från sig själv. Vi lär oss därför mycket tidigt i livet att hålla ner huvudet ner och röra oss tyst smygande genom vår egen själsliga verksamhet, för att inte störa formateringen. Vi ser också att vi har varit helt fel ute och vi vill inte stå med det ansvaret inför vårt eget skrank och bära de konsekvenser vi ser komma i förlängningen av erkännande om egen ofullkomligt. Vi aktar oss noga för att göra det det uppenbara självbedrägeriet uppenbart. Det skulle innebära att upptäcka att även de vi så blint - utan eftertanke - har "litat" på, upprepade gånger har brutit mot oss på de mest personliga och intima sätt, vilket är så långt bortom oroande att det ibland undgår korrekt beskrivning. Detta gör givetvis att vi inte heller kan förlåta varken oss själva eller andra.

Efter att den första vågen av rädsla och illamående passerat, tenderar vi att stelna i tanken för att undvika nya obehag, som ett slags psykologisk försvarsmekanism för att skydda vårt psyke från den överbelastning som kan leda till allvarlig psykos. Under detta onaturliga lugn återstår ännu motstridiga drifter att fly galenskapen i det okända, att dra täcket över huvudet och gömma sig från odjuret, fly oss själva, våra känslor och den växande källan till ilska som riskerar att börja driva maskinen och lusten att slå tillbaka. Detta är en mycket farlig tid för oss och det är viktigt för oss att söka logisk rationell vägledning och balans eller så kan vi bokstavligen komma att gå under i den djupa mörka delen av oss själva. Se det som att plötsligt skakas vaken från en extremt skrämmande dröm, bara för att inse att ”verkligheten” du har vaknat till är också i många avseenden flera storleksordningar värre än drömmen du just har lämnat.

Eftersom vi har betingats bete oss som vi gör, det är därför vi är där vi är - så när vi först upptäcker alla de massiva lögner och konspirationer som är en del av världen av etablissemanget, företagen – och – bankvärlden och naturligtvis alla systemupprätthållande myndighetsnivåer, så är vår första tendens att dyka in förnekelse av uppgifter om faktiska brott, tillsammans med alla olika täckhistorier och rökridåer.

Vi vill tro att om bara information om alla deras avskyvärda brott var mer allmänt kända och sprids till allmänheten skulle systemet (som vi har deltagit i och som alltså är skapat med syfte att ta oss hit) reagera i rättfärdig indignation och kasta ut lodisarna och sedan bränna dem på bål. Sedan skulle allt återgå till det normala och vanliga. Så är det inte, det normala nu är ett sjukdomstillstånd en aberration, så det kommer inte att bli som det var igen - vi måste förändra oss själva som individer genom att utveckla vår uppriktiga sanning till att mer stämma med verkligheten eftersom det är det enda som vi kan påverka genom oss själva. Vi måste utvecklas som individer för att samhället skall kunna utvecklas.

Prova tanken på prestationens värde utan andra människor och minns att du för alltid förblir ensam i upplevelsen av dina egna känslor, i den punkten börjar viljan till separation att upphöra.