Vi är där vi är nu i samhället - om det tillståndet nu kan kallas för något sådant. Vi har uppenbarligen blivit fega, ovilliga att åta oss det tuffa beslutet att avsätta målsättningen i omedelbar tillfredsställelse för att försäkra våra barnbarn ett hem att leva i. Vi lever och göder viljan till separation, som vore det omöjligt att begripa att inte ens den yttre bekräftelsen vi så feberaktigt söker kommer finnas om vi blir ensamma på jorden

– I barndomshemmet fanns det en gris i massiv mässing som var kanske sju centimeter lång, på magen stod det: Lerne leiden ohne zu klagen / Goethe. Det borde både jag och andra uppenbarligen tidigare ha anammat mer av tidigare, eftersom visdom är helat lidande och känslor tar både tid att uppleva och bearbeta.-

Det ovan i ingressen är den ultimata handlingen av själviskhetens - egots - inflammation, förvärrad av det faktum att vi hävdar att vi har kapats av våra "ledare" vilket ger oss ursäkten att inte välja att försöka utveckla oss själva och istället peka finger, men ett land och en befolkning har bara den ledning som det har förtjänat. Så tyvärr är våra ledare sådana att de gör precis vad vi vill att de ska göra, vilket är att fortsätta lögnen, är inte vi villiga att ifrågasätta oss själva tillräckligt mycket för att förändra oss själva och våra egna prioriteringar, så kan vi inte heller förvänta oss detta av andra, att göra detta till annat än givna förutsättningar, ja vad skall jag säga?

Varför har vi fortfarande en så stor benägenhet att tiga, varför Tiger en svensk? Våra händer är blodiga och den enda avgörande frågan är, hur mycket är ditt och hur mycket är mitt, trots att detta skulle vara helt betydelselöst för alla individer utan andra mäniskor. Samhället handlar om individuellt ansvar och inte om färg på skinnet, något som vi har undvikit ett bara tag nu, åtminstone sedan vi började kalla oss konsumenter på en marknad, men jag är tveksam till om det inte egentligen bara alltid har varit så, tillfället gör tjuven. Så den enskilt medvetet medvetna förda kampen mot detta tillstånd inom sig själv, den måste alltid pågå.

Sverige är sönder från grunden, precis som alla länder inom den Anglozionistiska bankhegemonin, men ändå - eller därför - samlas vi runt hemmets altare för att bli matade med tröstande bedövning genom TVättmaskinens terapi. Vi talar fortfarande om en ny lack på köksluckorna och en ny skjutdörr i sovrummet, båda köpta på kredit, som samtidigt lämnar våra barnbarn en räkning som de aldrig kommer att kunna betala - allt för vår egen yttre bekräftelses skull. Det enda sättet som vi kan leva med denna lögn samtidigt som vi begår begå dessa avskyvärda handlingar mot våra egna familjemedlemmar, är att förneka det ens händer och existerar i oss själva, det handlar i allt alltid om alla andra, men aldrig om oss själva som individer och vårt eget ansvar för våra tankar och känslor. Trots att vi inser att det enda som vi någonsin kommer att kunna påverka och förändra är oss själva som individer, eftersom upplevelsen av våra egna känslor förblir individuell.

Det är en del av den stora lögnen, mot oss själva, som vi därför alltmer maniskt måste fortsätta att intala oss själva och inför alla andra, den har fått ett eget liv och förbrukar allt och alla i sin väg. Vi har blivit liksom narkotiskt beroende av vår egen offentliga myt och av att upprätthålla lögnen. Vi strävar för att bli ensamma fast vi redan är ensamma trots att vi inte vill vara ensamma. Så vi ignorerar helt enkelt den sanning som beskriver verkligheten. Det nu enda sättet att bryta igenom denna lögn och vårt eget självbedrägeri är att gå tillbaka genom årtionden av propaganda och myter och ta reda på vad som gick fel och i detta också kritiskt granska oss själva som individer och vår egen del av helheten. Men eftersom detta fortfarande skulle bli för smärtsamt för oss själva, både individuellt och som ett samhälle, så förvränger vi hellre vår bild av verkligheten genom att fortsätta att växla mellan bedövande program på TVättmaskinen, se där, det sker över generationer också. Så det är inte bara våra ledare som är socialpsykologiskt korrupta, utan vi är det uppenbarligen i allra högsta grad själva också, eftersom vi befinner oss där vi är - nu.

Falska förhoppningar inom den självbedrägliga illusionen om oss själva binder oss fast till olika omöjliga förhållanden och situationer. Läs det uttalandet igen och sedan låta det sjunka in en stund.
Kritisk självgranskning i nuet, alltså i nuet är inget som vi tycker om och kan vi inte tycka om oss själva i nuet så kommer vi aldrig att kunna tycka om oss själva och vi kommer därför att tycka allt sämre om alla andra. Egot släcker törsten i självföraktets brunn till dess att det blir för tungt och det faller ner och drunknar i det djupa mörkret, om vi inte strävar för att nå ljuset i oss själva istället.

Vi vill alltså framför allt inte möta oss själva i vår egen ömklighet, trots att våra svagheter uppenbarligen är vad vi främst borde förbättra som människor. Vi vill hellre backa klockan och återgå till en slags känslomässig forntid som egentligen begriper aldrig kan återkomma, så långt har det alltså gått. Känslor kan bara upplevas i realtid - nu - i vad som i så måtto verkar lika för alla - verklighet och vi strävar inte framåt i utveckling för vi vet instinktivt alltmer att det rullar dit som det lutar, så vi strävar i växande vansinne bakåt i vår känslomässiga historik.

Vi vill så gärna tro att allt detta ens är möjligt. Så länge vi inte är absolut tvungna att titta alltför noga på det fruktansvärda tillstånd vårt land, samhälle och främst alltså då vi själva som individer är på väg in i, så är vi bara alltför villiga att göra vår beskärda del i att undvika att tillämpa verkligt självkritiskt tänkande i förhållande till ämnet. Kan vi komma undan så försöker vi, så vi måste alltid aktivt medvetet försöka. Som en gammal tjur som omedvetet leds till slakt för att han tror att han är på väg upp på stallplan för att betäcka ytterligare en ko, alltmer desperat försöker vi hålla liv i den magiska myten om folkhemmet - som aldrig fanns, frihet - utan ansvar för eget fritt tänkande och midsommar... bakom den dunkla avskärmningen av våra ögon från det ruttnande lik som samhället nu snabbt blir.

Ändra bara på en liten bit – värdering – som vi tidigare trott vara korrekt och allt förändras i viss utsträckning. Byt ut två eller tre delar och plötsligt har vi en förtroendekris och en kognitiv dissonans. Men när vi känner smärtan, hur ofta vill vi starta om och se över allt – hela konstruktionen från grunden? Vill vi inte allt som oftast bara slippa smärtan? Vi måste nu förstå att smärtan är vad som faktiskt stärker oss och vi måste faktiskt alltid vara beredda att börja om från grunden med oss själva. Det är bara detta som fastförvissning som kan skapa vår egen trygghet, förståelsen för att det enda som är säkert är att allting är osäkert - föränderligt och att vi därför alltid måste ifrågasätta oss själva och våra ställningstaganden. Vi kan inte veta allt, men vi kan ifrågasätta allt, inklusive oss själva och våra ställningstaganden.

Men vi har betingats att ta den enkla vägen ut ifrån oss själva. Varför skulle någon se över vad vederbörande tror att den vet är rätt, om den bara behöver fortsätta att tro för att slippa obehaget av självrannsakan, särskilt när de flesta av alla andra ändå är överens om att det är bra så? Grupptryck och konditionering är svårt att motstå, även i avskildhet i sitt eget sinne. ”Vi är aldrig lurade; vi bedrar oss själva ”. – Johann Wolfgang von Goethe

Sällan vill vi frivilligt driva oss själva igenom denna kognitiva smärta som ligger i att ompröva vår egen inventering av etablerade sanningar för att nå giltighet eller relevans i förhållande till den verklighet vi faktiskt kan observera. Vi vill inte riva den kognitivt formaterad trygghetsbox som innehåller vägen till våra förväntningar, boxen utanför oss är då vår trygghet, vi bär den inte inom oss själva. Det är så mycket lättare att göra sig av med fula avvikelser – kognitiv dissonans, eller att plocka russinen ur den information som bekräftar våra föredragna visioner i stället för att genomföra den grundliga översyn som krävs när fundamentala fakta förändras. Intellektuell lättja är den artiga termen för detta fenomen.

Det är skrämmande att se hur djupt betingade vi är i konsten att begå självbedrägeri. Sanning som beskriver verklighet gör ont, så jag använder det mest kraftfulla smärtstillande medel människan vet, som i ordet förnekelse. Det är extremt svårt att avvisa folkopinionen och slå sig ut på sin egen oberoende väg. Indelningens tro är indoktrinerad in i oss från födseln och socialt belönad vid varje slutet på led. Det är känslomässigt säkrare och mer bekvämt att bo nära centrum av förpackningen. Att akta sig för känslor av mer extrem karaktär, så vi flyr in mot centrum av ett slags känslomässigt vakuum. Det är flockmentalitet – kollektivism i all sin glans, som föddes av den offentliga myten och som vi nu också själva är djurskötare till.

Vad värre är, för att då återknyta till ingressen på denna rätt långa samling bokstäver, är alltså vår känsla av inflammerad upprördhet när vi inser att det inte bara är så illa att det allt snabbare krympande etablissemanget inte bara lider av samma cancer symptom som vi själva lider av, utan i själva verket gynnas de av och tjänar på vårt lidande, ja rent av upplever att de blomstrar av det, men vi har som sagt den ledning vi har förtjänat. Om inte annat, de verkar ju för en växande åderlåtning av alla medan de sparkar burken längs vägen så långt och så länge de kan. Och förr eller senare så drabbas ju alltid någon annan värre…så varför bry sig, när vi uppenbarligen inte ens bryr oss om oss själva eller våra efterkommande?..