Vi människor måste se världen utifrån det perspektiv som vi önskar andra att se det utifrån.
Ifall jag önskar att bli betraktad med förståelse, måste jag söka betrakta andra med förståelse. Ifall jag önskar att få hjälp då min situation kräver det, måste jag hjälpa andra vars situation kräver det.
Att hjälpa kan vara en sådan liten sak som att stanna med bilen och ge någon skjuts från en busshållplats med få avgångar. Lever vi trots allt i ett samhälle som vi önskar se fungera så bör vi grundligen söka göra tillvaron bättre för alla i samhället.
Det kan faktiskt vara så enkelt att man själv inte tillräckligen kan hjälpa någon i deras situation, men just bara det att man erbjuder den lilla hjälp med det fåtal eller små medel man själv har att tillgå visat att man finns till hands så långt man kan räcka ut händerna gör extremt stor skillnad.
Att gå förbi en hemlös som man kanske inte kan erbjuda boende gör lätt att man ser åt ett annat håll. Men kanske den personen allra mest illa berörs utav att vartän denna människa rör sig så ser alla åt ett annat håll: Att vara ignorerad.
Om du funderar över frågan "Vad skulle du göra om du fick en miljard", skulle du då svara "Använda den för att göra situationen bättre för andra människor"?
Låt säga att du köpte en dyr bil och en dyr båt, ett jättestort hus, et cetera. Skulle du glädjas av dem ifall du aldrig fick visa någon bilen, aldrig fick berätta för någon att du ägde båten och aldrig någonsin fick göra något annat än att bo helt ensam i huset?
Om så är fallet för dig att du skulle önska visa någon bilen och berätta att du hade båten, kanske rentav önskade bo tillsammans med någon annan eller umgås med andra i huset: Varför blir andra människor viktiga i förhållande till dessa föremål? Vilken kraft finns i de andra människornas betraktelse?
Är att bli sedd - liksom för en hemlös människa - kanske det viktigaste som finns för oss? Sociala interaktioner, relationer, umgänge, familj och vänner?
Varför skall det enskilda privata ägandet ta sådana extrema proportioner att det fullständigt havererar möjligheten för någon annan människa att ens ha mat och bostad?
När blir ackumulationen av dessa föremål för avundsjuka med anledning av att bli uppskattad och sedd - en projicering från det inre (känslan) till det yttre (sakerna) - så massiva och groteska att de utgör en fara för andra människor, så till den grad att den hotar andra människors existens?
Om en människa äger hela jorden och inte lämnar något åt alla andra, är det ett problem?
Om 50 människor äger hela jorden och inte lämnar något åt alla andra, är det ett problem?
Om 1 miljon människor äger hela jorden och inte lämnar något åt alla andra, är det ett problem?
När blir ett bekräftelsebehov som tar sig uttryck i materiellanskaffning ett problem för andra? Vad för något behöver jag, egentligen? Vad kan jag dela med mig utav, vad kan jag klara mig utan?
Det finns ett uttryck som heter: "Den som har flest grejer när han dör, vinner." För när du är död skall du göra vad med alla dessa saker?
I ett jämlikt samhälle behöver man inte statussymboler. Försöker vi göra samhället mer jämlikt genom att köpa statussymboler, eller försöker vi få någon form av bekräftelse där vi inte finner oss nog sedda för att alla stirrar ner i sina telefoner?
#Folkresningen #DeFria #Bankreform
Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Norberg.