Den organiska kraften i en medveten medvetenhet ligger i att var och en kan förvänta sig att varje medvetet medveten individ kommer att exekutera sin roll i detta på så vis som den skall. Som flera synkroniserade klockverk; Nu rör vi oss vidare emot något större. Varje timme är en timme senare än den förra. Aldrig är det för tidigt för förändring och bättring.

Och just nu är faktiskt just nu för alla oss. Vi delar denna tid gemensamt. Ingen kan säga att "jag var för gammal" eller att "jag var för ung". Det finns ingen annan tid nu än nu. Det är bara nu vi lever.

Det går faktiskt inte ens att säga "jag jobbade ju", att "jag var för anställd", för att ta mig tiden att fundera över detta. Detta med samexistens.

Vi kom faktiskt inte hit som främlingar för varandra. Vi är ett med och av det som redan finns här. Vi är ej en bit materia som "landade med storken", vi är samma materia som universum, men för en stund i en annan form. Därför är vi alla ett - både före, under och efter livet - och vi har därmed enormt stora potentialer. Vi kan faktiskt fundera över och redan föreställa oss dessa potentialer - om så genom våra vildaste fantasier - för vad vi kan bli, hur vår framtid skall se ut, och vi kan också skrämma oss med tanken om en framtid inte alls så som vi önskat oss. Kanske det som driver oss mest framåt kan vara den rädslan för att inte nå vår fulla potential.

Men vi kan också föreställa oss att vi inte har en potential, att vi inte kom från samma materia som det vi har runt omkring oss och vi kan föreställa oss att vi inte har någon koppling till andra människor eller någon plats i världen. Vi kan känna oss rotlösa utan band till den värld vi lever i. Vi kan till exempel föreställa oss en imaginär gräns, avbilda den på en karta, och sedan vidare föreställa oss att nu inte längre landet sitter ihop för att vi särskiljer Uppland från Södermanland och det man gör i Södermanland påverkar därför inte de som bor i Uppland...

Sådana tankar kan göra oss så fega och passiva mot varandra, men också mot oss själva, så pass att vi låter någon annan definiera vårat syfte och begränsa våra handlingar till enbart en repetition: Vi blir ett sådant vatten som inte vågade ha rörelse och bli en våg.

Vi kan sägas vara att betrakta som ett stjärnfall som lyser upp himlen då vi snabbt passerar. Men vi avgör själva hur starkt vi skall lysa. Låt oss iallafall föreställa oss att genom handlingarna kan vi lysa starkt eller lysa svagt.

Om så jag ignorerar alla andras strävan; gör det inte med din egen tid - vårat eget liv - och börja söka innehåll i det först när det är förbi; När visarna skall börja om från noll åt någon annan.

I denna korta stund - det ögonblick som är livet - bör vi inte ligga passiva. För i detta korta ögonblick ligger också den enskilda människans styrka: Chansen att göra avtryck! Chansen att sätta vågor i rullning!

Ty om människans livsögonblick var en sten som föll - mot stilla vatten - varar det ögonblick som vi är i livet från den stund då stenen bryter vattenytan till den stund då stenen passerat genom vattenytan..

Det korta ögonblick som stenen skär igenom vattnet är den korta stund som vi är i livet. Det är ett ögonblick, våra liv, om man återblickar mot hur mycket tid som ryms inom all vår historia.

Så när stenen träffat vattenytan: Hur stora vågor sätts i rullning? Blev det några ringar på vattnet?

Vi har nämligen flera skäl att se tid ur olika perspektiv. Ett sådant är ju att konsekvenserna av det våra föräldrarna gjorde innan vi ens var födda är jag som lever idag. Vi kan liksom förstå genom att se ringar på vattenytan att något skapat dessa vågrörelser, utan att det som skapat vågrörelserna ens ännu är i rörelse eller i livet.

Det är just på så vis som vi spårar. Allt som sker är konsekvensen av något som skett tidigare. Om vi söker finna något så letar vi efter dess avtryck.

Om vi till exempel vill se en friare och bättre värld så måste vi tänka på att en friare och bättre värld blott tillkommer som en konsekvens av vårat eget agerande. Så hur kan jag ens tro att vi kan få en friare och bättre värld utan att först göra det som krävs för att få en friare och bättre värld?

Konsekvensen av att alla godhjärtade människor med sunt förnuft ser på TV och låter mindre godhjärtade (kanske rentav egennyttiga människor så att det efterliknar vansinne) påverka världen i vårat ställe - som för-troende-valda - borde ju knappast vara att världen blir friare och bättre.

Kanske vi tillfälligt blir fria från ansvar, men vi blir inte fria från konsekvenserna utav detta, och vi blir absolut inte fria från den risk att någon snart ställer oss till svars för att ha försummat vår tid på så många andra människors bekostnad.

Nu lever exempelvis 350 miljoner amerikaner i ett land där man sedan över 150 år förbjudit slaveri. Detta blott genom dåtida ansträngningar för framtida förbättringar.

Då för stunden kanske en samlad insats av moralisk auktoritet må ha sett svårutförd ut, eftersom det som alltid i det jämlika samhällets renaissance och i upplysningens tid just börjat med ett fåtal för att väcka ett flertal, för att slutligen förändra hela samhället för framtida generationer.

På samma sätt som ett träd vars knoppar brister på våren, så brister inte alla knoppar på samma gång. Det börjar med en knopp, men snart följer fler och fler efter.

Men den utvecklingen tar tid. Och den kan vara obehaglig och skrämmande, därför att den är ny, okänd och främmande. Det var inte för inte som Karin Boye skrev att det ju gör ont, och att "Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?"

Vi behöver inte fundera särskilt länge förrän vi också förstår att människor demonstrerar över hela världen, men knappt i Sverige, då Evert Taube sjöng dessa förklarande versrader:

"Djupt gick tjälen här i nord;
och sanna mina ord;
det är krig och politik som har fördärvat vår jord."

För vad har väl befolkningen i ett land unnat fred med sin egen vapenexport att göra, att fundera över?

Men tänk om vi vågade... Trots smärtan i självrannsakan! Tänk om vi vågade fundera över vad vi kunde göra för att skapa en bättre värld. Varför har det här lilla landet i norr utan ett försvar en av världens största och mest globalt systemhotande banksektorer? Varför tillåts detta av andra nationer? Vem är den största torsken i dessa kalla lugna vatten?

Och hur obehaglig kan ens denna fundering bli. Om den blir alldeles oerhört obehaglig så kanske vi verkligen finner något stort och hemskt då vi rannsakat oss själva. Och bra det! För kanske kan vi också bara göra världen mycket bättre genom att ta itu med det allra sämsta. Kanske de största knoppar som brister gör allra ondast, men vecklar ut sig till den allra mest fantastiska blomma...

Så liksom Martin Luther Kings arbete i medborgarrättsrörelsen. Vare sig vi vill eller inte, så kan vi idag - hur vi än försöker att ignorera dem - inte bli kvitt effekterna av igår. Vi kan därför inte säga att vi förlorar en människa som kämpat på så vis som han gjorde. Och vi kan bara få den stund som vi fått tillhanda och just den stund tar vi till vara på genom att göra det paradoxala med frihetens obligationer: Att med vår frihet också vara fria och den potentialfyllda människa som vi kan vara om vi låter oss utvecklas.

Men en annan dag - en annan tid - med andra människor och andra förutsättningar hade kanske Martin Luther King blott arbetat på McDonalds eller själv varit historialärare och berättat om någon annan människas plats i vår historia. Vem vet... Kanske det som han gav sitt liv för var just det som gav hans liv mening. Tänk dig en sommar utan den vår då knoppar brister...

Livet är till för att skapa vågor på vattnet. Exakt vilka vågor kan vi inte alltid svara på, exakt vad som är din mening kanske inte är klart för dig ännu. Kanske du inte ens vill lämna några ringar på vattenytan. Kanske du känner att du på tystaste sätt möjligt vill smyga undan och inte ihågkommas, märkas av eller påverka någon. Kanske vill du helst av allt gömma dig under en sten och ignorera att där ens finns tid - vatten - och vågrörelser. Och en chans. En chans att just du gör något bättre för många andra. Mer än bara ligger där under stenen och hoppas att allt bara var över. Att någon sade i nyheterna att nu från ingenstans, som en adel herre Deus ex machina med sin här, plötsligt äntrade jorden och gjorde världen kvitt hunger, fattigdom och krig åt oss. Är det rimligt att vi inte kan göra detta själva - och istället önskar oss bara vara:

Ett sånt där stjärnfall som ingen såg, för det var mulet den dagen och du bad alla att blunda. Och så på en gravsten texten: "Gjorde mig icke besvär, ty en svensk tiger, hemliga Hans vila här. I livet känd som Rigor Mortis."

En sån person som vill fotografera sina maträtter och varje glas vatten som du dricker så du kan sprida det på Instagram och Facebook. Vem vet. Kanske du vill leva en medioker vardag för att ge mervärde åt någon annan människas liv. Kanske du redan sover utan att veta om det. Du levde till den dag då du fått sitta en kvarsittning för mycket, och sedan blev läraren så porträttlik han i Pink Floyd's The Wall även din för-troende-valda politiker. Och du knöt näven i fickan så tyst att om du "skötte ditt och sket i andra" så blev allting bra.

Fast det sägs till och med att inte alla söker en mening med livet. Men det sägs att de som gör det kommer att finna den. Kanske inte ännu, kanske inte snart, men någon gång under sökandet.

Kanske är meningen med livet just att finna sin unika förmåga, och att sedan använda den. Och liv består inte längre av blott en-celliga organismer, och just därför är vi dessa unika individer så att vi kan utforma dessa unika förmågor och använda oss utav dem.

Kanske det därför måste finnas mer och just finns mer för de anställda än att bara servera hamburgare och för kunderna än att fota maten på McDonalds innan det att de äter den. Kanske alldeles för många utav oss stannat upp i livet (som om tiden ens kan stanna), och inte hunnit ikapp med att utveckla potentialen i vår enskilda unika förmåga.

Kanske livet börjar först då vi stänger av TV-apparaten och inte längre låter någon annan hypnotisera oss, liksom en hel befolkning, som alla var och en har så mycket mer potential inom oss än att vara TV-tittare, konsumenter och "för gamla" och "för unga" för att utöva vår unika förmåga.

Kanske robotar skall vara robotar och människor vara människor.

Nu våras det för #penningreform.

"You must be the change you wish to see in the world." – Gandhi//M.A.