Lite realpolitisk fundamenta i saken:

Prioriteten för ryskt vidkommande är engagemanget från Turkiet för att stoppa försök till regimskifte i Syrien, det ryska Kaukasus, och OSS-staterna, däribland Armenien och Tadzjikistan.

Detta innebär utvisningen av tjetjenska soldater från deras tillflyktsorter i Turkiet och områden under turkisk kontroll; stängning av den turkisk-syriska gränsen för ISIS och andra jihadister - Takfiris; och ett slut på turkiskt stöd för det azeriska kriget mot Armenien och för islamiska oppositionella i Tadzjikistan, Uzbekistan och Krim.

I gengäld turkarna vill ha en rysk åtagande att inte stödja kurdiska grupper för att etablera territoriella autonomier eller småstater längs Turkiets gränser med Syrien och Irak, inte heller uppmuntra kurderna att kämpa sig tillbaka till Turkiet för att inrätta ett oberoende Kurdistan.

En annan rysk prioritet - nyckeln till de krig som Kreml kämpade mot ottomanerna för mer än två århundraden - är Turkiets åtagande att inte bryta gränserna för fördragen om sundet mellan Svarta havet och Medelhavet, och tillåta en permanent marin Natoutplacering av Aegis missilsystem, riktade mot Ryssland i Svarta havet.

Den politiska följden är att Ryssland och Turkiet inte kommer att tillåta USA och Nato att etablera och beväpna turkiska styrkor under NATO:s flagga på Cyperns territorium.

Utdelningen inkluderar återupplivande av planer på att öka Gazproms gasflöde till och genom Turkiet, antingen i Turk Stream eller South Stream varianterna; återupptagande av den ryska turismen till Turkiet; avlägsnande av ömsesidiga restriktioner för byggprojekt på båda sidor, inklusive den ryska kärnreaktorn i Akkuyu; och ett slut på ryska sanktioner som förbjuder den turkiska exporten av frukt och grönsaker till den ryska marknaden. Det senare är en sak som har ett större inrikespolitiskt opinionsbildningsmässigt värde för Erdogan, än vad man kanske tror.

Erdogan gör bara vad han måste göra nu för att överleva både fysiskt och politiskt.

Dock skall det nog inte helt uteslutas att Gülenintressen faktiskt kan ha verkat initierande avseende nedskjutningen av SU 24:an, så där behöver möjligen inte Erdogan spela teater.

Men som sagt, läget i Turkiet är långt ifrån att vara stabilt med Vita huset alltmer desperat för att inte helt tappa kontrollen över den region som gör möjligt att använda amerikansk utrikespolitik som verktyg för att skapa den inrikespolitiska situationen.

Till vilket grannland (Ryssland är målet) som amerikanerna hastigt och inte så lustigt levererade merparten av sin enorma kärnvapenarsenal från Natos jättelager på Incirlik Airbase i Turkiet? Främsta kandidaterna skulle vara antingen Bulgarien eller Kosovo.

Bulgarien hade inga ryska baser under sovjettiden, men nu har man ett antal amerikanska och är redan i ökande vid en tid av det växande Kalla kriget 2,0 spänningar. Om Washington flyttar kärnvapen in i landet utan regeringens tillstånd, skulle det vara en uppvisning av arrogans som kan kosta USA bekantskapen.

Men att använda den stora amerikanska basen i Kosovo skulle vara att placera vapnen bara några kilometer från vad som bildar stora koncentrationer av beväpnade Jihadister, säkert oklokt även utifrån Washingtons normer för vårdslöshet eller avsiktligt skickade vapen till platser från vilka de omedelbart beslagtagits av al-Qaida eller ISIS.

Och hur många av de 90 missiler har de lyckats få ut ur landet innan president Erdogan, chockad med rätta av illojaliteten hos sina amerikanska allierade, stoppade dem från att flytta ut resten?

För det var ju syftet med massblockaden av 5000 turkiska nationalister, elavbrott och instängningen av hela basen av 7000 kraftigt bepansrade turkiska trupper.

Men många kärnvapen finns kvar, de bildar nu verkligen extra tvistefrågorna mellan Ankara och Washington. Detta kommer på det hela taget, förmodligen, flytta världens kärnvapen Doomsday Clock tillbaka en minut eller två, med allt som försvagar Natos inringning av Ryssland gör Jorden till en något säkrare plats.