På grund av Rysslands krav på Syrien och dess allierade att inte svara på Jaysh al-Fateh offensiver, hotade Iran och Hizbollah att lämna flankerna, med hänvisning till en vägran att förbli som sittande ankor om jihadister drog fördel av deras inaktivitet. Detta skulle kunna ha förklarat både mötet i juni 10 i Teheran, där Iran tog initiativet till att sätta agendan och den ryska comeback vi har bevittnat i Aleppoprovinsen sedan slutet av juni. Det skulle ytterligare förklara slutspurten av den syriska armén för att helt belägra staden Aleppo, något som inte skulle ha varit möjligt utan stort uppsving från den ryska insatser på himlen.

Den turkiska kuppförsök och dess bredare konsekvenser för den syriska kriget:

I ett telefonsamtal den 18 juli, Irans president Hassan Rouhani gratulerade Turkiets president Recep Tayyip Erdogan och människorna i Turkiet för att skjuta tillbaka kuppförsöket av medlemmar av militären.

Rouhani uppges ha sagt till den turkiska presidenten, "Lyckligtvis, det turkiska folket visade sin stora politiska mognad hela denna kupp och visade att mobbningsmetoder har ingen plats i vår region."

"Precis som vi kämpar för vårt eget lands stabilitet och säkerhet, vi är skyldiga att känna ansvar för stabiliteten och säkerheten även hos grannar och vänliga muslimska länder " påpekade Rouhani.

Han betonade också att länderna i regionen bör samarbeta för att utrota terrorismen. Rouhani sade, "Denna händelse var ett test för att identifiera dina inhemska och utländska vänner och fiender."

Turkiets president, för hans del, uppskattade Rouhanis telefonsamtal och sa "kulor och tanks kan döda människor, men kan inte förstöra en nations ideal."

"Vi är fast beslutna att samarbeta med Iran och Ryssland för att lösa regionala frågor och öka våra ansträngningar för att återställa fred och stabilitet i regionen."

Kuppen och dess efterdyningar kommer sannolikt att påverka förhållandet mellan Erdogan och flera länder både i regionen och globalt. Man bör utgå från att Erdogan har hållit en sammanställning av vilka länder fördömde kuppen, vilka som teg och som väntade på att få se resultatet innan man fördömde kuppen. Stödet från Ryssland och Iran, som båda snabbt fördömde kuppen och som har varit Turkiets rivaler i den syriska konflikten är av yttersta vikt.

I motsats, den saudiska regeringen, en förmodad allierad till Turkiet, åtminstone i Syrien, gratulerade Erdogan mer än två dagar efter kuppen misslyckades. Samt att några iranska källor också rapporterar att Saudiarabien och Förenade Arabemiraten var inblandade i kuppförsöket, något som inte skulle vara så otänkbart med tanke på att den saudiska utrikesministern Adel Al-Jubeirs hot till Turkiet en dag innan kuppförsöket som reaktion till en turkisk signalering av en politisk förändring mot Syrien.

När det kommer till Washington hållning, är Erdogan ännu mindre nöjd. Ledande medlemmar av hans Rättvise- och utvecklings parti (AKP) har även hävdat att Washington stödde kuppledarna. Spekulationer om USA: s stöd för kuppförsöket lyftes fram när det blev klart att F-16 jetplan som kuppmakarna använde lyfte från Incirliks flygbas, där amerikanska styrkor också var stationerade och att befälhavaren på basen som nu är gripen hade vänt sig till amerikanska tjänstemän och söker asyl i USA. Naturligtvis Washington förnekar att man backar upp denna kupp, men kontroversen har redan testat alla turkisk-amerikanska band med Erdogans supportrar demonstrerande utanför Incirlik Air Base där de skanderar "Död åt Amerika".

Följderna av kuppförsöket har också hotat att anstränga relationerna med Europeiska unionen eftersom tillslag mot pro-kuppkrafter kommer sannolikt att driva Erdogan till att återinföra dödsstraffet, något som EU tydligt har sagt är oacceptabelt om de ska fortsätta samtalen om ett turkiskt EU-medlemskap.

När det gäller Syrien, den turkiska missnöjet med Washington och EU, främst när det gäller Washingtons krav på en starkare turkisk roll i "Anti-ISIL koalition" och deras samarbete med det kurdiska folkets skyddsenheter, YPG (som Turkiet anser vara en terrorist organisation) är det frågor som ytterligare orsakar en splittring mellan Turkiet och dess allierade i väst.

Den mest betydande utsikten i efterdyningarna av det misslyckade kuppförsöket är möjligheten för ett närmande till Ryssland och Iran för att reglera regionala frågor. De två turkiska piloter ansvariga för nedskjutningen av det ryska planet tillbaka i november 2015 är enligt uppgift bland de gripna pro-kuppmedlemmarna, något som skulle kunna hjälpa till att lindra banden med Moskva.

Sammanfattningsvis har Erdogan två alternativ ifråga om Syrien: att bibehålla status quo och rida på vågen av fasta nationalistiska konservativa stöd, eller att ta ytterligare steg mot förändring genom att öka samarbetet med Ryssland och Iran.

Trots skillnaderna mellan Ryssland och Iran, verkar det som de förblir nära allierade på slagfältet och delar olika mål för Syriens framtid. När allt kommer omkring, Iran erkänner den enorma politiska och militära ökningen av kraft som den ryska närvaron har gett Syrien och dess allierade. Det är möjligt att Iran förstår att Ryssland i princip var tvunget att komma överens om en vapenvila, under hård press från Washington. Men Iran, särskilt en principfast fraktion, vill inte böja sig för Washingtons påtryckningar så lätt, något som var mycket tydlig under de iranska nukleära förhandlingarna. Detta skulle kanske svika de iranska hårdföra som ser Ryssland som en betydligt mer kraftfull makt som inte behöver underkasta sig USA: s hegemoni.

När det gäller Turkiet skulle en eventuell förändring av politiken inte nödvändigtvis betyda en dämpning i Turkiets våldsamma invändningar mot kurdiskt självstyre i norra Syrien, tvärtom, kan det föra sig Erdogan närmare Assad som han kan se den syriska staten som det enda som kunde stoppa kurderna från att nå en federal autonom stat, en möjlighet som den syriska regeringen har avvisat.