Tålamod är egentligen inget mer än viljan att leva livet i den hastighet med vilken det faktiskt händer. Och naturligtvis, liv händer bara alltid bara med den hastighet med vilken det faktiskt händer, oavsett om vad som nu händer är roligt eller inte.

Men är vår vilja att acceptera verkligheten är inte något vi får automatiskt, och viljan gör en enorm skillnad för kvaliteten på vår erfarenhet av livet.

Egentligen är att vara på en plats eller en annan tid än här och nu omöjligt, så vi flyr till det enda alternativet till verkligheten, in i oss själva och vad som är vår fantasi utanför oss själva. Ibland har vi bara dagdrömmar på måfå, men ofta är vår inbillade verklighet något som därför vi flyr till som är direkt relaterat till den yttre sak vi var otåliga ifråga om. Vi skapar därför också vårt eget självbedrägeri genom vår otålighet.

Vi kan inte förvandla verkligheten för den finns bara nu, men tålamod kan förvandla vårt förhållande till verkligheten i betydande grad. Vilket löser det egentliga problemet, vilket inte är de särskilda omständigheter som vi befinner oss i, utan kvaliteten på vår erfarenhet just nu: är det fruktansvärt eller är det okej? Tålamod gör det okej för livet att vara vad det är, något som är oerhört hjälpsamt, eftersom livet ändå är alltid precis vad det är.

Vi kan utveckla oss själva och vårt tålamod till eftertanke, om vi är villiga att ge det tid, som en vana. Inget annat är vettigt egentligen, det är bara att experimentera med en vilja att leva i verkligheten som om det inte finns någon annanstans att vara. (Inte för att det någonsin funnits.)