De kan inte stå ut med att se oss bara titta på dem, se dem för vad de är i verkligheten. Det är vad de fruktar mer än något annat.

Det är vad de inte kan hantera. Det är därför de hatar oss, fast detta egentligen är ett uttryck för deras egen syn på sig själva. För deras eget självförakt.

Deras marionettmästare är tacksamma för just detta, eftersom risken är stor att de annars skulle kunna göra uppror och börja bita den hand som föder dem, just baserat på de lögner som förde dem till vad de anser som sin alltför tidiga bortgång.

Detta är anledningen till att så många av de soldater som har varit i krig för frihet och demokratiutvecklingen begår självmord. Att vara på väg att upptäcka den verkliga innebörden av gärningarna i deras liv, när den växande upptäckten utlöser den självförstörande switchen av sin egen indoktrinering, vilket skapar en rotad skuld för sina tidigare handlingar – beteenden. Mörkret och meningslösheten blir överväldigande. det räcker inte till att skylla på att man bara lydde order, allra minst när man anar att fler kommer att upptäcka tingens ordning i verkligheten.

Den förlorade själen har ingen annanstans att gå än att följa externa diktat från dem som egentligen bara vill se dem döda efter det att de har tjänat ut sitt syfte. Men ju mer de följer dessa order från de som föraktar dem, desto fler chanser finns det för dem att vakna. Vi ser det tydligt nu i internationella militära sammanhang.

Kulmen på maktstrukturens slutspel är nu över oss. Men med det kommer en nivå av ett slags kaos eller vakuum som inte kan styras. Eftersom de ”officiella” berättelserna fortsätter att förlora det lilla av trovärdighet de har kvar, trots att de alltmer tvingas till att beskriva verkligheten, det förgångna ligger dem alltför mycket till last.

Öppna gränser och samtidigt skydda mot terrorism. Fiender idag blir allierade imorgon.