År 1744 blev Muhammad Ibn Abd al-Wahhab förvisad från sin födelsestad Uyyauna där han predikade en återgång till vad som han ansåg vara den ”rena” tron från gamla tider. Han kom till Diriyah, en annan liten stad vars befolkning var hyfsat dålig moraliskt bestyckad, alltså inte i så moraliskt god jord. Men staden var även känd för sina fruktträdgårdar och fikon planteringar, dess emir och en bandit vid namn Muhammad Ibn Saud. Dessa två Muhammadisar upptäckte att de var liksom på något mystiskt vis var avsedda för varandra. Vi talar här då alltså om makt och religion som styrmedel.

Wahabismen avvisar förnekande av Mohammed och fördömde muslimer som bad vid gravarna för de heliga och kritiserar seden med märkningen av gravar med namn, fördömde alla som inte var sunnimuslimer och även en hel del sunnigrupper (inklusive Sultanen och kalifen i Istanbul) som kättare. Detta gav en politisk och religiös motivering för en jihad mot andra muslimer, då inte av en slump särskilt shiiter, inklusive det ottomanska riket.

År 1792, när Ibn Wahhab dog, hade Saudi-wahhabitiska styrkor erövrat staden Riyadh (nuvarande huvudstad i Saudiarabien), Harzh och Kazim. År 1803 intog de den heliga staden Mecka och förstörde graven av profeten och kaliferna! Det är då den islamiska staten kom till.

Så gör inga misstag i detta: så länge skurkstaten Saudi Arabien existerar, kommer alla samtal som involverar Islam att misslyckas.

Vi undrar stilla - eller inte alls faktiskt - om möjligen den Imperialistiska Anglozionismen fanns med som en del av spelkulissen redan då…naaaawh.