Vi är alla individer, olika medvetet medvetna enheter uppslukade i en flock av likasinnade individer, sammankopplade men ändå separata genom våra egna tankar och känslor, till synes födda utan en bruksanvisning och ännu oändligt kapabla till att uttrycka oss, kreativitet och inspiration finns från en mycket ung ålder. Vi föds in i denna verklighet som individer, men vi spenderar hela våra liv och försöker vara precis som resten av befolkningen, en produkt av århundraden (årtusenden?) av formatering för att ignorera den inneboende kunskap och visdom som faktiskt kommer inifrån för att istället blint följa flocken och den uppfattade alfafunktionen direkt framåt. Problemet är om alfafunktionen lever och får sin näring ur den lögn som föds och får sin näring genom vårt eget självbedrägeri.

Jag spenderar vad vissa förmodligen kan tänka sig är orimligt mycket tid till att tänka på lögner och självbedrägeri. Men ur mitt perspektiv så är detta en grundläggande brist som förlamar oss som individer och därför också som samhälle. Sanning är individens syn på verkligheten medan verklighet är den storhet som gäller oss alla och som ingen av oss kan beskriva till sin helhet och den existerar för alltid bara nu.

Ljugande och bedräglighet genomsyrar vår kultur från toppen till botten på ett sätt som vi ofta inte uppfattar och sällan vill se. Trots att det numera är så fullkomligt uppenbart att ingen ens kan förneka att det utgör hela vårt samhälles innersta väsen. Det är i huvudsak den grundläggande byggstenen som stöder allt som är fel med oss och varför vi ständigt upprepar våra ofta katastrofala personliga och samhälleliga misstag. Bedrägeri, mot oss själva av oss och de gemensamma samhälleliga, är en olycklig brist, något som vi har kommit att kalla ” att vara människa ” för att ursäkta vårt eget personliga självbedrägeri. Det är naturligtvis ok att göra fel, men det är inte ok att inte försöka bli bättre - att utvecklas.

Gör som jag säger, inte som jag gör - har fört oss dit som vi nu är.

Fundera en stund på hur ofta vi som föräldrar hamnar ansikte mot ansikte inom oss själva med det ibland pinsamt uppenbara problem som det innebär att förklara för våra barn varför vi berättar offentliga och privata lögner, men samtidigt menar vi att de bör inte ljuga för oss. Hur vi berättar att en lögn kan upplevas vara bra under vissa förhållanden, till exempel för att skärma av oss själva och andra från en smärtsam (egen) sanning eller ett utvecklande slag mot (vårt) deras ego. Vad som dock ofta är outtalat, är att vi ljuger för andra för att kunna bli ljugna för av andra. Vi godtar andras lögner för att kunna fortsätta att ljuga själva.

Det märkliga är att om du skulle fråga godtyckliga människor på gatan om de trodde om sig själva att vara ärliga, så skulle du få svar i stil med ” Ja ”,” Det beror på ”,” För det mesta ”eller” I mån av tid ”.

Jag misstänker att de flesta har svarat på frågan på ett liknande sätt, jag vet att den här författaren i alla fall tidigare har gjort det. Vi tror verkligen att vi är (i princip) ärliga eftersom vi är villiga (ivriga?) att överse med andras lögner genom att inte ifrågasätta en utsagas relevans. Dekonstruktionen av skiljelinjen mellan ”ärlig” och ”ohederlig” reformerade moral till ett mjukt formbart rörligt mål någonstans nära centrum för den egna nyttan.

Med andra ord, vi vet att stjäla 1000 kr från vår arbetsgivare eller familj är oärligt, men att ta några pennor och papper från kontoret eller en gammal mekanikers hylsnyckelsats från svärfar ……… ja, det är egentligen inte att ” stjäla ” i sig själv, bara en typ av upplåning på en semipermanent basis. Om det inte är självklart att vi vill tro att de ”förtjänar” att bli bestulna, vilket moraliskt ursäktar några tidigare fel. Vår känslomässiga kompass leder oss därför nu som samhälle till en plats där vi blir alltmer olyckliga och vilsna i förhållande till verkligheten

Jag föreslår att i en del av oss, om inte i de allra flesta, så är vårt betingade beteende inprogrammerat i oss kulturellt genom socialpsykologisk acceptans av ”ofarliga” självbedrägerier liksom lögnen om jultomten. Det viktiga är att lögnen måste uppfattas som harmlös eller som att den orsakar mindre – smärre skada än annat (en underbart relativt begrepp som kan göras om för att rymma alla lägen) än den ”sanning” som kan leda till offer för lögnen. Från denna punkt tar vår egen interna psykologiska rationalisering och motivation över och vi reformerar lögnen till en (relativt) ofarlig halv sanning / vit lögn i våra egna ögon. Eller åtminstone en lögn som mjuknat tillräckligt för att de flesta av oss inte skall få ont i magen av den. Självrättfärdigande är inte utvecklande och det hindrar oss att kunna förlåta och gå vidare.

Sett ur detta perspektiv, något som sagan om Jultomten har stor nytta i formateringsprocessen. Något som (möjligen men knappast troligt med avseende på Athanasius roll i saken) började oskyldigt nog, en berättelse om Saint Nicholaus, långsamt kapad och kommersialiserad av intressen som vill påverka oss på ett sätt som skapar ”efterfråga” på produkter och tjänster, varav många som vi inte behöver eller ens vill ha, med undantag för det faktum att "andra" i befolkningen är betingade att tro att de ”behöver” dem, vilket gör att vi tror och vill detsamma.

Men den moderna sociopatiska människan, i synnerhet de parasitindivider som presenterar sig som våra så kallade ”ledare” och som därmed utgör de ultimata intraspecifika kleptokraterna (parasiten är samma art som offret) eller mellanartlig (parasiten är av olika art ;-)) vilket kan göra det möjligt att utnyttja och expandera de mycket mänskliga bristerna i gammal visdom som över tiden försökte självläka.

Sett ur perspektivet av den större striden i verkligheten, så skapar mänskligheten och de som vill undergräva och styra människor för parasiteringens egen nyttas skull, så måste man ifrågasätta allt och alla som presenterar sig som (oskyldiga) i form av kulturella uttryck.
Ingen människa blir nämligen fullkomlig och därför inte heller något kulturellt, då kultur i mänsklig bemärkelse inte kan existera utan människor.

Vi tenderar att tro att stor ”befolkningskontroll” är nästan omöjligt eftersom det finns så många olika människor vilket reser kraven på insatserna för att kontrollera. Nyckeln till att förstå hur det går till är att inse att undermineringen av mänsklighetens medvetande har tagit del av detta genom vad människor tror är sitt eget egenintresse snarare än av insatser från parasiterna. Det behövs alltså inte total kontroll, bara en bedräglig knuff här och där för att flytta en frivilligt kompatibel befolkning tillsammans i den allmänna riktning som önskas av de som har makten över de pengar som styr den ekonomi som kontrollerar politiken. Sedan kontrollerar vi välvilligt oss själva.