Allt fler av oss i den bredare befolkningen och likasinnade bröder och systrar runt om på jorden är fortfarande förbryllade av den fantastiska situationen i våra länders respektive liv, för trots att den samlade tsunamin av krafter som skakar våra ekonomier, vår kultur, och vår ekonomistyrda politik, så har de otroligt sköra strukturerna inte gett efter för dessa krafter från verkligheten som så uppenbarligen redan är rörelse, ännu så länge. Strukturerna är som elefanter på nåltunna styltor till ben.

Ingenting förändras, ingenting ger efter, men ändå är det bara till synes på det viset. Det är som att bli levande begravd i en klibbig massa av tankebedövande medierad kognitiv dissonans. Det är fortfarande pinsamt att visa sig så disharmonisk med konsensus, men vi framhärdar som goda soldater i ett rättfärdigt krig. Lite som vore vi fortfarande en flock Sven Dufvor.

Finansiella och digitala marknader svävar nu fritt i skyn som dimmor och skymmer ljuset från verkligheten, centralbankernas shamaner drar fram alla rökmaskiner och ordvrängningar de kan ur sina magiska verklighetsförvrängande finansiella kyrkor på samhällets rygg, för att manipulera allt och alla var helst som det är möjligt.

Bedrägerier genomsyrar alltmer öppet offentliga och privata företag, precis allt är riggat, all officiell statistik är lögner av ett eller annat slag, de reglerande myndigheterna sitter på sina händer som är djupt förankrade i stolgångarnas mörker, förlorade i extas av online-pornografi (eller drömmar om framtida anställning på bankerna).

Nyhetsmedia strilar önsketänkande propaganda om en mytisk ”återhämtning” och ”exportmirakel” för att föda en fortsatt godtrogen offentlig alltmer desperat tro på framtiden. Rutinerna av bedrägerier som medicinen skapar, får en alltmer mer grym och flagrant karaktär för varje varje månad som passerar. En liten grupp av finansiella vampyrbläckfiskar suger i sig allt nominellt realt välstånd i samhället, här och överallt runt om jorden och alla andra är kvar i virveln på väg ner i avloppet av eftervärlden, en virvel av växande allmänt armod och sänkta förväntningar.

Livet i Sverige är alltmer som att leva fängslad i ett nedslitet men inte färdigbyggt hus angripet av ohyra som måste saneras, desinficeras, och byggas om från grunden – med hopp om att det skulle komma ut ur återställningsprocessen och behålla de bättre kvaliteterna hos vårt socialpsykologiska arv till våra efterkommande.

Några av oss är angelägna om att få komma igång med jobbet, för att driva ut alla råttor, fladdermöss, flatlöss, kackerlackor, iglar, fästingar och löss. Att riva ut den stinkande heltäckningsmattan och mögliga tapeten av bedrägliga socialpsykologiska sidospår och börja bygga längs linjer som överensstämmer med de krav som framtiden ställer – nämligen verkligheten av meningen med ett betalningsmedel och materialresursbrist för långsiktig hållbarhet i systemet. Men det har varit uppenbart ett bra tag nu att de nuvarande ägarna av huset hellre skulle föredra att låta det falla ihop, eller bränna ner allt istället för att renovera. De ser det som "efter mig syndafloden."

En del av oss tar nu det resultatet för givet, dock inte jag ännu och jag är därför kvar mer för att spekulera i hur korten kommer att spelas ut, i vilken ordning. Jag tror att den utdragna starten av denna epokgörande förändring kan förklaras ganska enkelt.

När toppen av den finansiella historien vann dragkraft omkring 2008 och följdes (som förutspåddes) av en finansiell kris, så kämpade sig den etablerade ordningen tillbaka för sin överlevnad, utnyttjande sitt återstående krympande kapital i form av informationsövertag och den enorma trögheten på sin egen gigantiska skala, för att återskapa utseendet av vitalitet till varje pris. Det blev bara en kort flämtning, en gnista av illusion.

För hjärtat av huset var (och är fortfarande) sambandet mellan skuld och ekonomisk tillväxt. Utan att öka tillgången på billiga skulder, den ekonomiska tillväxten – som vi har känt det i ett par decennier – händer inte längre tillväxt. I centrum för den ekonomiska frågan om tillväxten finns skulden. Utan fortsatt tillväxt, kan skulden inte återbetalas och nya skulder kan inte utfärdas ärligt – alltså med rimlig säkerhet för återbetalning – vilket gör skulderna värdelösa.

Så, om en gammal skuld går dåligt och den nya skulden som genereras för att betala räntekostnaden vet att den gamla skulden är värdelös så faller allt. För att komplicera saken omvänt, så är det nya värdelösa skulder som emitterats för att betala räntan på gammal ackumulerad skuld, för att upprätthålla förespeglingen att ekonomin inte går dåligt. Allt bygger nu på att likviditetsförsörja en ohanterligt växande räntekostnad.

Och sedan finns alla typer av oärliga sidobedrägerier som drivs runt i detta centrala skuldbedrägeri – skuggbanksystemet, ”innovativa” värdepapper (dvs. nya typer av skuldbaserade bedrägerier och svindlerier, CDO, CDS: er, etc), logaritmbaserad – handel, insider flimsflams, pump-och-dumpar , öppna korta positioner etc. Dessa spel ger intrycket av en ekonomi som verkar fungera. Men den redovisade ”tillväxten” är bara bluff, ett hopkok av överexpanderad statistik och önsketänkande. Och nettoeffekten flyttar hela samhället i riktning mot sitt mer destruktiva ultimata misslyckande. Det är nu dags att vakna och gå vidare utan elefanter i rummet.