Jag skriver väldigt många politiska artiklar, men när du kommer till roten av politik inser du att den är överallt. Allt du behöver göra är en återspegling av din tro. Sättet att göra samhället till någonting för alla är inte att sparka ut alla bruna människor eller ge alla gratis pengar eller bekämpa konstiga konflikter utomlands, utan i stället att göra en fullständig andlig översyn! Andefattighet är det som nu främst speglar det svenska folket själsliga tillstånd. Politik är en återspegling av vår kollektiva anda; klart idag är att den andan är nästan i moraliskt konkurs. Våra prioriteringar är vansinnigt ur funktion.

Om vi vill återta en känsla av storhet vilket innebär moralisk dygd, krävs det att individer börjar att själva konfigurera om sig och odla storhet på en andlig nivå. Det kräver människor som har en aptit på att leva i verkligheten inte i meningslös förstörelse och distraktion utan att människor söker efter kunskap, verklighet, ödmjukhet inför det enda som finns i deras medvetande - sig själva och tacksamhet över detta- förnöjsamhet. Älska din nästa. Bekämpa ditt ego. Detta kan vara vårt enda hopp.

Vad skulle du göra idag om du visste att du skulle dö om ett år? Skulle du oroa sig så mycket för småaktiga saker? Vi kan lära av det förflutna för att behålla nuvarande perspektiv. Det moderna nuvarande samhällets nedbrytning är det bästa argumentet mot "situationens framsteg" som man kan uppbåda. Människor berörs känslomässigt och blir lika obekväma i ett tillstånd av högsta komfort som de är i ett tillstånd av högsta obehag, på samma sätt som många människor som blir rika inte blir lyckligare för det. Vi anpassar oss. Det är i vår natur. Känslor kommer inifrån och bygger på vår egen individuella förståelse för hur vi har formaterats kognitivt värderingsmässigt.

Om vi andligt kan träna oss själva till att vara mindre obekväma, mindre rädda och mer tacksamma för livet, kommer vi sluta vara så kollektivt småaktiga och giriga och vi kommer att bli mer lyckliga.

Det säkraste sättet att bli olycklig är att hålla sig med för stora förväntningar, det garanterar ett liv i besvikelse.

Det är inte ovanligt i dag för någon att leva till 80, 90 eller 100, ironin i det hela är att människor då vanligtvis har fastnat på någon sorts tråkig postindustriellt ålderdomshem eller i en sjukhussäng. Och fram till pension har de sannolikt tillbringat hela sitt liv med att arbeta för att spara pengar till pensionen. Logiken i dessa scenarier återspeglar egentligen bara en befolkning som inte återspeglar sig själv! En befolkning utan närvaro i nuet, i evig förväntan om en tid och känsla som aldrig kommer upplevas.