Det är ju något närmast sjukligt ironiskt över att ha världens rikaste människor, bland dem presidenter och centralbankscheferna för världens mest ”avancerade” nationer, samt de verkställande direktörerna för de största globala företagen, sittande på platser där ett singelrum kostar tusentals dollar per natt – för att diskutera den globala ojämlikheten : alltså samma ojämlikhet som deras marionettpolitik och deras principer bakom upprätthållandet av det enskilt kontrollerade skuldbaserade systemet är ovillkorligt mekaniskt funktionsmässigt ansvarigt för.

Vilket för oss till ämnet för rikedom.

Genom att nu alla känner till den hos den globala eliten så populära rikedomspyramiden , som visar att ”något tiotal miljoner människor, eller < 0,6% av de människor med några faktiska tillgångar under sin kontroll, äger mer än 50% av alla globala tillgångar. ”

Man kan för exemplets skull förlänga denna tumregel och säga att nästan hälften av världens rikedomar numera ägs av endast en procent av befolkningen , och sju av tio människor lever i länder där den ekonomiska ojämlikheten har ökat under de senaste 30 åren.

Men för bästa illustration av skillnaden mellan de som har och de som inte har noterat förhållandet så går vi till detta.

Just det: ” de färre än 50 rikaste människorna äger samma välstånd som de 3,5 miljarder fattigaste människorna ”… aka hälften av världens befolkning.

”Marknaden kommer att ta hand om allt,” berättar därför bankernas media och deras politiker för oss. Om vi bara kan klippa bort mer föreskrifter och skära bort mer skatt – särskilt för de rika – så kommer ”vår” ekonomi att växa sig starkare.

Men är det verkligen på det viset? Är det då verkligen på så vis att den fundamentala drivkraften för marknaden är att Alla skall få det bättre? Om drivkraften för enskilda aktörer på marknaden är den enskilda nyttan så kan det ju uppenbarligen inte vara på det viset att syftet med marknaden är att alla skall få det bättre – a.k.a samhällets utveckling leder oss alltså till den punkt där vi befinner oss i dag. Det kommer dessutom bara att bli värre.

Så om huruvida ett samhälle på lång sikt ens är möjligt hållbart, med ett övergripande mål baserat på ett grundläggande syfte med enskild vinstmaximering, förefaller ju närmast intellektuellt löjligt att ens överväga möjligheten av detta. Vi har nu provat detta otaliga gånger och det fungerar uppenbarligen inte alls. Människan måste utvecklas intellektuellt emotionellt, inte avvecklas.

Att den mänskliga historien ser ut som den gör, är knappast ifrågasatt, men informationsklimatets historia löper faktiskt också parallellt i saken och nu är det därför också tid för en dramatiskt förändring. Den kommer antingen vi vill eller inte, det är bara formerna för - manifesteringen av - förändringen som kan påverkas.

För det är väl ändå på det viset att ett samhälle är en sam - funktion av alla deltagare – människor – och att alla människor skall ges möjlighet att vara en del av samhället i samverkan, eller skall några kanske exkluderas?
Kanske behandlas olika?
För att några särskilda människor alltså främst skall kunna gynna sig själva.
Samhället kan ju inte utvecklas om inte individen utvecklas.

Det ledande syftet med "samhället" kan bara vara det ena eller andra av altruism eller egoism. Samhällets grundläggande - ledande - strävan kan därför ovillkorligen och funktionsmässigt INTE vara enskilda individers nyttomaximering, då måste i så fall denna sociala tillvaro – inrättning – åsättas en annan benämning med en annan innebörd som inte kan uttryckas vara Samhälle. Att kalla den sociala tillvaron som människor lever i för ett samhälle, baserat på att syftet är att göra ekonomisk åtskillnad mellan människor, förefaller försiktigt sagt lite lätt obetänksamt. Men naturligtvis är det just så som kulissen därför också är konstruerad.

Att detta ändå alltså alltså har varit fallet sedan stenåldersgrottornas mörka dagar kan ju knappast ses som en ursäkt, även om det hela uppenbarligen mycket enkelt idag kan förklaras i ljuset av verkligheten. Men att då idag låta bli att reagera mot de rådande tingens ordning i ljuset av verkligheten och den information som nu ligger öppen framför oss alla, är alltså inte så särskilt smart. Vi kan inte låta stenålderstänkande verka ledande i ett intellektuellt modernt samhälle. Detta system är mekaniskt funktionsmässigt dömt att misslyckas och konsekvenserna av människors utveckling i det allmänna medvetna medvetandet, i förhållande till fördelningen av det materiella välståndet, kommer nu ovillkorligen att ta sin tribut på den psykosociala och ekonomiska stabiliteten.

Jag blir därav också närmast uttråkad till tårar av alla dessa människor som skriker sig hesa om att vi skall förändra tillvaron till ett samhälle som reglerande bas för en utveckling där det egentligen bara är de själva som människor som individer som utgör de mest gynnade människorna. Där alltså just de själva istället ges utrymmet, en en andra chans, för sin egen fulla potential för materiell nyttomaximering. De förefaller vilja skrika att vi skall göra om alltihop ännu en gång, springa ytterligare en tid till i samma enfaldiga ekorrhjul, men alltså bara med andra människor som främsta nyttotagare, nämligen de själva.

Det främsta hindret i tillvaron för dessa människor och deras egen utveckling förefaller vara begränsningarna som utgörs av viljan till den egna materiella nyttomaximeringen och därför är det ju också just dessa begränsningar, som adresseras som ett problem. De förefaller alltså inte vilja ha några former av gemensamma mekaniskt funktionsmässigt betingande grunder för någonting som skall utgöra grunden för ett samhälles möjliga utveckling, så hur deras önskningar skall organiseras eller administreras för att verka till allas bästa, synes vänligt uttryckt vara något oklart. Jag får alltså intrycket av att dessa människor förespråkar egocentrerad individualism främst till stöd för sin egen självbetraktelse. De värderar sig själva ur det materialistiska kollektivistiska perspektivet.

Det hörs därför väldigt sällan argument om att människors utveckling är ett ledande behov för att ta oss ur grottornas försörjningsbaserade materialistiska tankesätt, däremot så hörs inte så sällan argument om att alla har rätt att vara hur psykosocialt dumma de vill, oavsett om detta sedan belastar andra människors lika rätt eller inte, detta dessutom ställt i direkt kontradiktion med det lika anförda begreppet om att någons frihet slutar där andras börjar! Man tar sig för pannan.

Och sedan kommer ju som alltid den gamla vanliga ryggmärgsreflexbetingade retoriska hållningen i den polariserande kulissen, med alla sina vulgärargument i form av ismer, men det kan vi lämna åt sidan i detta här och nu.

Men givetvis så finns det även människor som inte alls reflekterar över dessa fundamentala betingelser och som på allvar tror att det verkligen leder till en lyckad samvaro att människor främst agerar med sin egen egennytta som ledande drivkraft, men jag tror därför inte på varken dödsstraff eller skampåle som främsta terapimetod för att utveckla samhället. Jag tror på ljuset från verkligheten till upplysning och att altruism garanterad av transparens måste verka ledande till vidare ledning och upplysning för det allmänna medvetna medvetandets tillväxt, vilket är vad som skapar en medveten och upplyst befolkning - det demokratiska fundamentet.