Så här beskrev vi situationen tidigare i regionen:
Nagorno-Karabach är ett litet område som före 1988 var i stort sett armeniskt men som nu är helt så.
Av komplicerade historiska skäl, medan Sovjetunionen var dominerande i tillvaron, var Nagorno-Karabach, trots att det var övervägande armeniskt, i stället för att införlivas i Armeniska SSR (en av de 15 delrepubliker i Sovjetunionen) så införlivades det istället i Azerbaijanian i den sovjetiska socialistiska republiken.
Det finns mycket argument anförda om skälen till detta, med azerier som hävdar att Nagorno-Karabach alltid har varit historiskt en del av deras territorium, de sovjetiska myndigheterna i Moskva sade att det utarbetades av praktiska skäl för att utveckla en liten och fattig region genom att bifoga det till den rikare av de två kaukasiska republikerna (Azerbajdzjan) snarare än den fattigare (Armenien), och vissa forskare säger att det var ett resultat av Stalins söndra och härska politik.
Det är svårt att helt belägga den nödvändiga kunskapen av kaukasisk historia för att säga vem som har rätt. Vad man kan säga är att vad som förefaller rimligt är att Nagorno-Karabach bildades i Azerbajdzjan i stället för Armenien inte avsiktligt utan av en slump – vilket för ovanlighetens skull kan misstänkas utgöra den mer rimliga sanningen.
Territoriet var tydligen ockuperat av Röda armén och administrerades från bolsjevikiska kontrollerade Baku (Azerbajdzjans huvudstad) under det ryska inbördeskriget innan Röda armén erövrade Armenien – som haft en kort period av självständighet efter den ryska revolutionen.
Detta arrangemang lämnades sedan oförändrat även efter Armenien med våld införlivas i Sovjetunionen på grund av byråkratisk tröghet. Detta gällde även under perioden för Transkaukasus sovjetiska socialistiska republiken när alla dessa områden (Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach och även Georgien) förmodligen administrerades gemensamt.
Detta är inte att säga att det inte fanns andra faktorer. Med tiden blev det politiskt allt svårare att ändra placeringen på grund av hårdnande azeriskt motstånd mot någon typ av förändring. Uppenbarligen fanns också invändningar mot en ökning i Sovjetunionen armeniskt administrerade territorium från Turkiets ledare, Mustafa Kemal Attaturk.
Kemal var en av Moskvas vänner under mellankrigstiden och Sovjet var pragmatiskt ovilliga att förolämpa honom.
Vad som även sägs är att efter andra världskriget, efter armeniska klagomål beslöt Stalin strax före sin död att se över hela frågan, och var beredd att undersöka möjligheten att Nagorno-Karabach överfördes till Armenien från Azerbajdzjan. Förmodligen hade han utsett den starka centralkommitténs sekreterare Georgij Malenkov för att genomföra en utredning för att undersöka frågan och sedan rapportera tillbaka till honom.
Vid denna tidpunkt (1953 – 54) hade relationerna mellan Ryssland och Turkiet havererat inte bara en smula efter att Turkiet hade anslutit sig till Nato, så behovet av att blidka Turkiet existerade liksom inte längre.
Stalin dog alltså innan ett beslut hann fattas. Detta tog bort en person med makt och myndighet att lösa hela problemet genom att överföra Nagorno Karabach från Azerbajdzjan till Armenien, med ett pennstreck.
Efter Stalins död, lämnades Malenkovs utredning att förfalla. Med situationen i Kaukasus tidigare under sträng kontroll från de sovjetiska ledarna i Moskva, var de nu istället alltför absorberade i sin egen maktkamp för att oroa sig för en lokal tvist i fjärran transKaukasus. Vi kan nog lugnt anta att andra inverkande finansiella intressen insåg betydelsen av en säkring av transitfunktionen för strategiska naturresurser.
Även om Azerbajdzjan och Armenien under återstoden av den sovjetiska perioden förblev delrepubliker i samma land – Sovjetunionens – armeniska invånare i Nagorno-Karabach fortsatte att ogilla sitt styre från Baku och verkade fortfarande för en union med Armenien.
Även om detta faktum ibland förnekas, behöver man nog inte hysa tvivel om att grälet mellan armenier och azerier över Nagorno-Karabach har åtminstone till en viss nivå även färgats av ett större gräl mellan de armeniska folket och Turkiet.
Azerier är ett turkfolk talar ett språk som liknar – men inte är identiskt – till den turkiska som talas i Turkiet, men till skillnad från turkarna i Turkiet – som är sunni – är dessa azerier Shia.
Även om azerier inte var inblandade i det armeniska folkmordet, tenderar armenier inte sällan att blanda ihop dem med turkarna, och det är i själva verket så att förbindelserna mellan Azerbajdzjan och Turkiet har blivit mycket nära eftersom Azerbajdzjan blev självständigt efter Sovjetunionen upplöstes 1991.
Turkiet har dubbelsidigt stärkt sig med Azerbajdzjan i sin konflikt med Armenien och har infört en ekonomisk blockad mot Armenien för att stödja Azerbajdzjan i konflikten.
Konflikten exploderade 1988 då de lokala myndigheterna i Nagorno-Karabach röstade för att utträda ur Azerbajdzjan och ansluta sig till Armenien Åtgärden utlöste protester i både Armenien och Azerbajdzjan samt i Nagorno-Karabach själv. Det ledde också till det fula mordet på ett stort antal armenier av en azerisk pöbel i staden Sumgait i Azerbajdzjan.
Allt eftersom protesterna i Azerbajdzjan blev allt våldsammare utlöste de en massflykt av Azerbajdzjans tidigare stora armeniska befolkningen till Armenien och Ryssland. De flesta av den lilla azeriska befolkningen i Nagorno-Karabach i sin tur flydde till Azerbajdzjan.
Protesterna ledde så småningom till konflikter och regelrätt krig mellan Armenien och Azerbajdzjan, som Azerbajdzjan förlorade så småningom.
Nagorno-Karabach har varit under armenisk kontroll sedan dess, även om det inte formellt ingår i Armenien och Azerbajdzjan fortsätter att kräva det som sitt fögderi.
Även om konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan nu är en till stor del bortglömd bit av historien om Sovjetunionens kollaps, är det nu rimligt att anföra en särskild uppfattning, nämligen den att Gorbatjovs underlåtenhet att avsluta detta genom att bekräfta Moskvas kontroll, utgör en viktig orsak till kollapsen av hans auktoritet i Moskva.
Konflikten har sedermera infekterats med försök från ryssarna och andra parter att förhandla fram en lösning, som kommer ingenstans och detta med Azerbajdzjan som investerar mycket av sina oljerikedomar i en upprustning som har gjort armenierna förståeligt oroliga och som de ser som något som syftar till att sätta Azerbajdzjan i ett läge där det kan vända resultatet av kriget.
Under tiden, relationerna mellan Ryssland och Armenien har ökat till stadigt närmare, med Armenien som har anslutit sig till den eurasiska unionen och positionerar sig som Rysslands viktigaste allierade i Kaukasus.
Detta bygger på en mycket lång historia av intensiv kulturell växelverkan och vänskapen mellan de ryska och armeniska folken, med varje traditionell nyans som hyser starka positiva känslor gentemot den andra parten.
Armenien är nu också värd för en viktig rysk flygbas, som ryssarna har nyligen förstärkt med MiG29.
Azerbajdzjan har för sin egen del varit noga med att inte bryta sina band med Moskva helt.
Även om azerier ibland har lutat sig mot USA, och har flirtat med de olika gas- och oljepipelinesystem som syftar till att minska EU: s energiberoende av Ryssland (föremål för James Bond-filmen Världen räcker inte till ), har de hittills visat en djupgående förståelse för de lokala geopolitiska realiteterna, och de inser att Ryssland är och kommer att förbli under överskådlig framtid, den dominerande kraften i Kaukasus.
Den stadiga uppbyggnaden av rysk sjömakt i Kaspiska havet, och nätverket av ryska flygbaser i Armenien och i norra Kaukasus, har effektivt avgjort Rysslands överväldigande militära fördel.
Det är denna överväldigande ryska kraft som i slutändan gör det osannolikt att de nuvarande striderna kommer att trappas upp till ett fullskaligt krig.
Med Armenien i ett fast förbund med Ryssland – som skulle komma till Armeniens understöd i händelse av ett fullskaligt krig – vet Azerbajdzjan att det snabbt skulle förlora ett sådant krig, och det är en kraftfull avskräckande faktor mot att Azerbajdzjan beslutar sig för att starta ett krig.
När det gäller Armenien, har det ingen fordran på Azerbajdzjan och det syftar endast till att bevara status quo i Nagorno-Karabach och på andra håll. Landet har därför inget intresse av att starta ett krig.
Eftersom ingendera sidan (förmodligen) vill ha krig varför äger striderna då rum nu?
Rapporter antyder att det senaste utbrottet av striderna startades av Azerbajdzjan. Vi kan mer än misstänka att situationen i det pressade Turkiet utgör en del i det geopolitiska spelet bakom denna utveckling
Troligen, det som azerier vill påminna ryssarna om är att Nagorno Karabachfrågan fortfarande är olöst, även om det är möjligt att den azeriska regeringen – under hård inhemsk press på grund av oljeprisets fall – använder soldater för att stärka sin popularitet i hemma Azerbajdzjan.
Det finns också alltid en möjlighet i denna typ av konflikter att striderna är ett verk av lokala befälhavare som agerar på eget initiativ – för egen nytta. Området är starkt kuperat, kommunikation är dålig och det är inte omöjligt att det politiska ledarskapet har en mindre än fullständig kontroll över situationen på marken.
Slutligen, är det som sagt inte omöjligt att den turkiska inblandning har spelat in en del. Med Turkiet nu under hårt tryck från Moskva är det inte otänkbart att turkarna har använt sitt inflytande i Azerbajdzjan för att ställa till bråk för Moskva på sin kaukasiska bakgård. Det är dock viktigt att säga att det för närvarande inte föreligger några bevis för detta och allt teoretiserande – hypoteser – om detta återstår för tillfället som ren spekulation.
Även om det är osannolikt att striderna kommer att trappas upp ytterligare, tjänar striderna ändå som en spetsigt påminnelse för ryssarna att situationen i Kaukasus fortfarande är bräcklig och att fred inte är något som kan tas för givet.
Även om Rysslands allians med Armenien inte är i tvivel, är det i Rysslands intresse att behålla åtminstone en dialog med Baku.
Ryssland vill inte förlora Azerbajdzjan helt, eftersom det kan göra att om situationen tilläts bli så dålig att Ryssland var tvunget att komma till Armeniens undsättning.
Kremls diplomater i Kaukasus kommer att arbeta hårt för att se till att inte händer.
Vad Potomacinstitutet kommer att göra behöver kanske inte förtydligas...
