Många analytiker både i Iran och i Väst anser dessa steg vara kritiska och avgörande för försvagningen av shahens legitimitet och hans slutliga fall i och med den iranska revolutionen 1979. USA:s handlande kuvade de demokratiska krafterna i landet och stärkte shahens envälde och lydställning under västmakterna. Vilket alltså bara fortsatte som vanlig men bakom annan kuliss.

Den 29 april 1951 tvingades alltså shahen av Iran, Mohammad Reza Pahlavi, i enlighet med den iranska konstitutionen från 1906 att utnämna parlamentets (Majlis) premiärministerkandidat, dr Mohammad Mossadeq, till sin premiärminister. Mossadeq företrädde det nationaldemokratiska (och i vissa avseenden republikanska) partiet Jebhe Melli och valdes i Majlis med 79 röster för och 12 röster mot som dess kandidat till premiärministerposten.

Enligt konstitutionen var dock shahens godkännande och officiella utnämnande nödvändigt innan kandidaten kunde tillsättas.
Mossadeq valde snabbt att genomföra Majlis beslut att nationalisera oljan (ett beslut som fattades något år innan han tillsattes). Irans påföljande nationalisering och expropriering av oljefält och oljeraffinaderier i södra Iran ledde till Abadankrisen.

Den iranska ekonomin led inte oväntat kraftiga förluster och Storbritanniens oljeintressen, som dominerades av företaget Anglo-Iranian Oil Company, i regionen var kraftigt hotade. Under allt tumult valde shahen, märkligt nog enligt många iranier, att lämna landet av rädsla för revolution.

Storbritannien vände sig då till USA:s dåvarande president Truman som inte ville ingripa. När Eisenhower tillträdde som president 1953 valde han att hjälpa Storbritannien. USA uppgav sig för kulissens skull frukta en "eventuell kommunistisk revolution" och allians med Sovjetunionen vilket skulle innebära en strategisk förlust av den iranska platån och Persiska viken.

Allt sedan Mossadegh har bara varit regisserade spel - genom korruption - och de fåtaliga krafter som har försökt verka för det Iranksa folkets bästa har sannerligen inte haft det lätt.