Detta är en kollaps i och av vårt emotionella väsen mellan vem vi utifrån vår allt mer förvrängda uppfattning av omvärlden vill uppfatta oss själva som att vara (som nu knappt inte alls är vad vi egentligen är) och hur samhällets programmering av oss till vår aggressiva natur för att upprätthålla sin standard för den nödvändiga socialpsykologiska strukturen. Våra illusioner når dock inte längre fram till att beskriva vår uppfattade verklighet så förtroendet för oss själva inom oss kollapsar.

Att vara proaktivt rationellt tänkande angående egna emotioner – känslor – istället för att bara vara reaktiv och styrd, försvagar – förminskar – vårt ego och skapar, ökar, vår personliga makt över oss själva, ger emotionell självförståelse – medvetet medvetande - detta får det socialpsykologiska narrativets emotionella mekaniska funktion att alltmer kapitulera inom oss, det får oss att se tillvaron klarare för vad den är i verkligheten. Det är denna ”egots maktkuliss” som kanske är det smartaste bedrägeriet som har programerats in i oss, det som vi alltså själva enskilt applicerar på oss själva, för att upprätthålla detta alltmer dysfunktionella kollektivistiskt materialistiska samhälle. Slavarna som håller sig själva till förmån för slavägaren.

Makten använder och har alltid använt svagheten inom oss själva med vårt ego, emot oss själva, för att hålla oss distraherade med våra upplevda yttre ”bekymmer”, villkor, förväntningar och rädslor – i livspusslet. Vår rädsla för att få vårt ego kränkt, eller då inte förväntningsmässigt tillgodosett, vilket bygger de allra högsta murarna inom oss själva, bakom vilka lyckan för alltid därför kan hålla sig väl gömd. Så det gäller för de socialpsykologiska landskapsarkitekterna att odla egocentreringen i människorna.

Det är även så att den kognitiva formateringen av idag är mer än bara ett ensidigt tankeimplantat, det är även en osund kognitivt betingad känsla eller rentav apellen till en instinktiv längtan efter vårt personliga utrymme – en sirénsång till vårt ego. Detta drag har därför faktiskt också bäddat in sig i varje aspekt av vår varelse. Dess intryck har kommit till att påverka oss på en närmast rent genetisk nivå hela vårt liv. Vi har faktiskt aldrig vetat om särskilt mycket annat, än att vara kollektivistiska materialister. Likt femåringar som bara vill ha vi fick aldrig lära oss att tänka själva och vi blev rädda för att vara ensamma tillsammans med bara våra egna känslor och vi ville bara ha, anledningen till att ge fanns mycket sällan i manuskriptet.

Vi måste ju rent faktiskt mekaniskt funktionsmässigt bli emotionellt dummare – känslomässigt förvridna – för att rationellt kunna inbilla oss på att vi måste bli mer materiellt lyckliga. Den emotionella självförståelsen måste minskas. Så ytligheten firar sina triumfer genom alltmer obskyra danser i färgglada clowndräkter på de djupare känslornas gravar.

Som art så har vi upprätthållit och utvecklat denna väg av alltmer emotionellt och intellektuellt ensliga livsstil i tusentals år. Det är därför nu i slutet på detta sociala paradigm som vi till sist har förträngt våra biologiskt grundande känslor för släktskap med våra familjemedlemmar, våra vänner, våra samhällen och till och med oss själva i jakten på denna för oss nu så åtråvärda yttre bekräftelse, ett behov etablerat av en socialt konstruerad modell. Detta har hämmat utvecklingen av vårt medvetande, med ena hjärnhalvan som alltmer inaktiv. Känslorna för synkronicitet och emotionellt självförverkligande – alltså vår förmåga till känslomässig självförståelse och utveckling – medvetna medvetande - för att kunna leva ärligt mot våra egna känslor, de har övergivits och skapar ett alltmer växande ödsligt emotionellt landskap.

Innan vi har en möjlighet att introduceras vidare till oss själva för känslomässig förståelse, från den fundamentala och närmast biologiska formateringen i späd ålder, så bombarderas vi av samhällets sociala införande av normer i oss om vem som vi förväntas vara känslomässigt. Vad vi själva som individer skall känna ställda inför vissa givna betingelser. Märk väl, detta alltså i ett samhälle med en ovillkorlig inneboende materialistiskt grundad mekanisk funktion och karaktär, vilken obönhörligen bara syftar till att allt färre skall bli allt rikare på allt fler människors bekostnad.

Så om inte utvecklingen skall bromsas upp på naturliga grunder, nu mera känt som att känna sig allt mer förnöjd – emotionellt tillgodosedd, så måste vi alltså samtidigt dessutom hållas helst allt mer missnöjda. Detta är den ovillkorliga vägen utåt bort från oss själva och våra egna individuella känslomässiga förmågor, det är därför också ovillkorligen vägen till den känslomässiga dödsskuggans tomma dalar där vi nu vandrar. Det odiskutabelt den väg som leder oss bort ifrån vår möjliga lycka samtidigt som kartan vi följer sägs beskriva vägen till en viss kista vid en form av en färgglad himmelsk betingelse.

Så för att kraven – vårt upplevda behov – av yttre materiell stimulans omvänt skall kunna ökas, alltså för att våra förledande krafter vid makten skall kunna skapa mer kontroll över oss, så krävs det också samtidigt att den naturliga emotionella stimulansen inom oss själva, minskar i balansen inom såväl individen liksom därmed också i samhället. För känner vi förnöjsamhet så minskar vår vilja att sträva, det får inte hända så vi måste därför dessutom alltid hållas lagom missnöjda.

Så den kollektivistiska materialismens intellektuella grund är inte ens en våris som med tiden varken brister eller bär till ett förbättrat psykosocialt tillstånd. Den är vår emotionella socialpsykologiska undergång. Vi blir alltmer psykosocialt obalanserade eftersom vi alltid strävar efter mer yttre bekräftelse i konkurrens med varandra. Den psykologiska förnöjsamheten dör inte bara sotdöden på materialismens altare, den slaktas brutalt.

Vi tänker fortfarande utifrån vårt av samhället kognitivt emotionellt formaterande filter – känner jag rätt nu eller inte – så vi blir osäkra. Vi kan ju inte bli glada ensamma av enbart döda materiella ting, eller knappt ens i grunden överhuvudtaget uppleva känslor i förhållande till döda ting, alltså utan andra människor – varelser – detta utöver vad som möjligen kanske betingas av de rent instinktiva biologiska överlevnadsfunktionerna. Men jag tvivlar på att meningen med livet skulle vara så stor, ensam på jorden.