Det är som om Internet har blivit en cyberkollektiv databas som arbetar parallellt med det allmänna individuella medvetna medvetandet hos mänskligheten. Informationen fortsätter att öka i en värld som har blivit mer och mer instabil genom ekonomisk härdsmälta, klimatförändringar, förlust av den personliga integriteten, och den oundvikliga korruption av statliga och auktoritära institutioner.

Det är trots allt bara en funktion som föder sig på den monetärmekaniska grundens ovillkorliga utvecklingsriktning.

Så trots dessa otroliga tekniska framsteg, lever de flesta människor i vår värld fortfarande i fattigdom - och även i "utvecklade" länder, har livet alltmer blivit en kamp, med många individer som står inför stor osäkerhet ifråga om deras framtid. Utvecklingen av det medvetna medvetandet har ännu inte hunnit ikapp vår tekniska utvecklingen.

Det är lätt att bli överväldigad och känna att man närmast drunknar i detta hav av information. De flesta människor lever därför på autopilot, försöker bara att få ihop vardagen och "överleva". Den tekniska utvecklingen har gett många lösningar men skapat ännu större och fler problem. Människor är limmade till sina smarta telefoner och kommunicerar främst med andra genom textning och meddelandetjänster. Deras uppmärksamhetsspann verkar minska, nästan som en medvetslös motreaktion till informationsrörlighetsutvecklingen, många distraheras av all teknisk överstimulering. Tillsammans verkar vi vara på en brytpunkt. Det är svåra tider, men varje utmaning och kamp ger en möjlighet att hjälpa till att väcka oss från den kollektiva slummern.

Kampen och den inre dissonans vi upplevt när vi försöker passa in i ett samhälle som har blivit normaliserat med patologiska värdegrunder har drivit några av oss till att ifrågasätta vår värld och vår kult-ur. I stället för att dränka den lilla rösten inuti oss, ägnar vi oss åt att undvika strategier som gör att vi hoppar in i "konsensus" racet, vi slutar att följa folkmassan och börja söka den sanning som bättre beskriver oss själva och verkligheten, för att försöka förstå världen och oss själva i processen. Ofta är denna resa något som gör att vi träffar förlöjligande, motstånd och angrepp från andra, och det kan bli en ensam väg att trampa. Det finns krafter i arbete som inte vill att mänskligheten att vakna på grund av sina egna brister -medvetna intressen - det är det arketypiska slaget av ljus kontra mörker; ett andligt krig som pågår både inom och utanför oss själva.

Varför är det att vi är så rädda för vår egen sårbarhet så ofta, särskilt när det gäller att visa det? Vad hindrar oss från att dela vår djupare rädsla och personliga kamp? Är det rädsla för vad andra kanske tror, är det rädslan för skam och vad som bedöms, för att ses som svaga och skadade? Kanske det är en del av det. Rädsla är naturligt. En krigare är inte orädd, utan den accepterar rädsla som naturligt och verkar i alla fall, förstå att rädsla är en del av resan i sig själv - inte nödvändigtvis bara som en frekvens som ska erövras, utan som en följeslagare på äventyret i omfamnande av det okända; som ökar i styrka genom att kliva ut ur sin komfortzon. Man måste övervinna - i formen av genomlida - rädslan för att veta att den i sig som upplevelse inte är farlig.

Jag har rädsla och oro, som mitt sinne oftast hittar på, och detta kan alldeles säkert fungera som självdestruktiva mekanismer. Skam och skuld har alltid varit en stor del av vissa människors socialpsykologiska make-up under hela deras liv, med början i barndomen, när deras föräldrar inte svarade med förståelse när de skruvades upp i känslostyrning, utan i stället med straff och reaktioner som "du borde skämmas över dig själv".

Naturligtvis, som ett resultat av denna prägling - kognitiva formatering, har vi utvecklat masker och försvarsmekanismer på grund av rädsla för att bli sårade igen, och därför har vi en brist på förtroende och mod i våra magnifika förmågor.