Det obehagliga kryper allt närmare inpå oss, vi vet detta intuitivt men vi vill inte erkänna det för oss själva i en tillräcklig omfattning ännu, vi vi inte öppet ta ställning eftersom då måste vi agera och börja förändra oss själva och våra egna värderingar - vi måste börja utveckla oss själva - formatera om oss själva till oss själva.

Vår personliga uppenbarelse kan komma att skapa våg efter våg av dissonans, självförakt och depression. Dock kommer ingenting att vinnas på att kräla runt länge i detta miserabla intellektuella tillstånd. För att dra sig ur denna nedåtgående spiral måste vi fatta ett beslut i medvetet medvetande om att överge denna självförgörande förlamning och gå mot läkning och utveckling av oss själva, vi måste våga vara fria människor som individer och tänka av egen kraft och vilja. Vi måste våga släppa taget och våga ta steget för att alltid öka vårt eget medvetna medvetande.

Det finns inget sätt att adekvat beskriva den chock någon känner när en person första gången lär sig att den faktiskt sover med fienden och lätt kan bli dess nästa offer. I många avseenden, genom uppvaknandet så stör du vilddjuret - det okända - som låg både bredvid dig och inom dig, och därigenom riskerar man möjligheten också att dra oönskad uppmärksamhet till sig själv. Detta medan man fortfarande är för omtumlad för att kunna tänka klart, utan att vara överväldigad av känslor. Vi lär oss därför mycket tidigt i livet att hålla ner huvudet ner och röra oss tyst om vår egen själsliga verksamhet.

När vi börjar öka vårt medvetna medvetande, så gör vi i många avseenden precis tvärtom. Vi ser också att vi har varit helt fel ute och vi vill inte stå med det ansvaret inför vårt eget skrank och bära de konsekvenser vi ser komma i förlängningen av ett erkännande. Det skulle innebära att upptäcka att även de människor vi så blint har litat på upprepade gånger har brutit mot oss på de mest personliga och intima sätt, vilket är så långt bortom oroande att det ibland undgår korrekt beskrivning. Detta gör givetvis att vi inte heller kan förlåta andra eftersom vi inte kan förlåta oss själva.

Efter att den första vågen av rädsla och illamående passerat, tenderar vi att bli mer stela i tanken för att undvika nya obehag, som ett slags psykologisk försvarsmekanism för att skydda vårt psyke från en överbelastning som kan leda till allvarlig psykos. Under detta onaturliga lugn återstår ännu motstridiga drifter att fly galenskapen, att dra täcket över huvudet eller stoppa ner det i sanden och gömma sig från odjuret som även finns inom oss själva och den växande källan till ilska som riskerar att börja driva maskinen och lusten att slå tillbaka. Detta är en mycket farlig tid för oss och det är mycket viktigt för oss att söka logisk rationell vägledning inom oss själva och en känslomässig balans grundat på denna, eller så kan vi bokstavligen komma att gå under i den djupa mörka delen av oss själva. Se det som att plötsligt skakas vaken från en extremt skrämmande dröm, bara för att inse att ”verkligheten” du har vaknat till är också i många avseenden flera storleksordningar större och värre än drömmen du just har lämnat.

Eftersom vi har betingats till att göra så, när vi först upptäcker alla de massiva lögner och konspirationer som utgör en del av den Anglozionistiska västvärlden, av eliten, företags – och – bankvärlden och naturligtvis alla myndighetsnivåer, så är vår första tendens att dyka in i förnekelse av uppgifter om faktiska moraliska brott, tillsammans med alla olika tillhandahållna täckhistorier och rökridåer. Vi vill tro att om bara information om alla deras avskyvärda brott var mer allmänt kända och spreds till allmänheten skulle systemet reagera i rättfärdig indignation och kasta ut lodisarna och sedan bränna dem på bål. Sedan skulle allt återgå till det normala och vanliga. Så är det inte och så kommer det aldrig att bli i detta system. Systemet måste bort och det måste ersättas av ett annat nytt system som samhällsbärande.

Problemet är dock som bekant att samhället bara kan utvecklas om individen utvecklar sig. Så det lidande som får oss att välja att börja utveckla oss själva fyller verkligen sin roll väl i detta.

Som i alla saker i livet, är vår avsikt ofta viktigare för att styra våra handlingar. Så vi måste vilja utveckla förmågan till vårt eget självständiga tänkande och analys. Om vi slår larm av personlig rädsla, då är fruktan precis vad vi kommer att projicera, medvetet och omedvetet, när man pratar med andra. Eftersom de människor vi pratar med också hyser ett internt kopplat obehag i någon omfattning som de inte erkänner, vilket de också är på kanten till, om så bara ännu på en undermedveten nivå, så kommer de att känna vår projicerade rädsla och reagerar med avsky och avståndstagande. Ingen vill komma för nära en galen – irrationell – person, speciellt när den personen proklamerar ”sanningar” i strid med deras egen öppna konsensus - tro - tillit.

På grund av detta med vår projicerade rädsla, tillsammans med ett rådande förnekande av dem som ”varnade”, så kommer många nyvaknade göra nästan inga framsteg själva när någon slår larm, vilket i sin tur ökar deras känsla av isolering och desperation och därmed deras egen rädsla. Det är en ond positiv feedback loop som vanligtvis slutar i emotionell utmattning och kanske till och med ett mentalt sammanbrott. Åtminstone många blir deprimerade och förtvivlade vilket i kombination med deras oundvikliga sociala tillbakadragande, uppmuntrar ytterligare andra att märka dem som missnöjda eller till och med psykiskt sjuka.

Till exempel, medan vi är betingade att tro polisen är ägnad att ” skydda och tjäna ” människorna i samhället är den mekaniskt funktionsmässiga verkligheten den att denna beväpnade verkställighet ytterst – eller till sin grund – syftar till skyddet av den monumentala bluff som kallas regeringen som finns på toppen av den förespeglade samhällsstrukturen. Polisen är ytterst beväpnade intäktsgenererande medel för den lokala skattemyndigheten och ”myndigheten” som den privata säkerhetsstyrkan för verksamhetseliten. De skyddar den egendom som kontrollerar deras löner medan de våldsamt underkuvar fredliga demonstranter mot eliten, eller som svar på att deras egna provokatörer anstiftar upplopp.

För väldigt många av oss är detta helt enkelt för mycket att bära och många drar sig därför också snabbt tillbaka till den söta saligheten av låtsad okunnighet. Fråga inte, berätta inte fungerar ganska bra för de flesta individer som tidigare har nått fram till sin kant på avgrunden och är desperata nog att glömma inte bara vad de såg, utan även de sociala konsekvenserna som detta har för dem om de erkänner att de inser vad som måste komma. Uppenbarligen måste därför en emotionell och psykologisk övergång ske här, om vi inte bara vill återhämta våra fötter efter flykten utan även våra hjärnor, våra känsloliv för att gå vidare mot återhämtning och för vidare utveckling av den egna förståelsen för oss själva.