Någon skrev att själen är större än världen, så var det nog en gång också, men nu är snarare tjälen större än själen och inte så lite därför befinner vi oss i den situation som vi nu befinner oss i.

Djupt inom skrymslena av vår socialpsykologisk formaterade förtryckta mänskliga biologiska grund, så ligger vår rena potential och möjlighet. Dessa egenskaper ansluter oss i den gemensamma mänskliga naturen, den skapar vår egen mänsklighet, naturen, universum och oss själva genom vårt medvetna medvetande. Det är ” gemenskapen” i detta som utgör vår möjlighet att ständigt utvecklas, att faktiskt kunna försöka sträva mot att bli allmedveten och allomfattande, alltså vår ovillkorliga och betungande plikt att för alltid sträva efter förbättring som människa och individ.

Det är därför ”egot” alltmer upphör att existera i närvaro av ”synkroncitet”, lika mycket som mörkret i närvaro av ljus. Den ”gemenskap” som är det magnifika som vi var när vi blev till liv, och som är vem vi ska bli när vi passerar bort från denna jord - vi som del av alltet. Däremot behöver det inte vara bara i vår födelse och död som vi upplever denna gemenskap. Det är möjligt i varje ögonblick av våra liv när vi förändrar fokus för vårt syfte från oss själva till alla våra relationer.

För det är både något unikt och extra gemensamt när vi upplever en känsla av tillhörighet baserat på samförståelse - samma förståelsemässiga dialogiska grund. Det livar upp och inspirerar oss. Vi blir levande i allt. Det skänker oss visdomens värde, syfte, förtroende och näring. I detta nu, i denna växande synkronicitet, uppnår vi transcendens från det som har varit vårt dagliga, vanliga liv och vi återtar den oskuld, förundran och entusiasm vi upplevde som barn - vi ser vår egen utveckling i ljuset av oss själva. Vi börjar att själva mer medvetet medvetande formatera om oss själva. Det är inte en ”åtgärd” eller ens att statiskt att ”veta”, Det är en kontaktskapande dynamik inom oss själva.

Det är vår egen förbindelse med vårt eget naturligt sanna väsen. Det är den naturliga tryggheten i oss själva. Det är riktningen på förståelsen för vår egen individuella naturliga känslomässigt betingande grund i förhållande till allt annat som vi har varit med om och som vi har upplevt. Vi går vidare från att bara från att bara tomt betrakta inåt och bara se oss själva, till att också se igenom oss själva och ut i vidare perspektiv, vi börjar utveckla oss.

Denna majestätiska tillhörighet inträffar när vi väljer att försöka uppleva enhet med allt, att vi är en del av alltet och inte främst dess centrum eftersom naturen är ett balanssystem. Ett nätverk av samverkande energi förenar därför alla som har resonans till denna dialogiska grund. Den falska bilden av vad som förespeglas som ”verkligheten” försvinner ytterligare i närvaro av medveten medvetenhet och verkligheten som sanning om vår egen individ, ur perspektivet av att vår existens sker i ljuset av att andra människor framträder för oss själva som ett uttryck för vårt eget medvetna medvetande.

Vi tar det första stapplande intellektuella steget från att vara drivna av materiella dumhetens piska till att bli lockade av den intellektuella moroten, vi börjar vår resa som börjar och slutar i oss själva.