Inifrån Ut
När vi inte tillåter oss själva friheten och kraften i att välja om vi ska lita på andra, genom att börja med att lita på oss själva inifrån att vi förstår oss själva och grunderna till våra känslors beting, så vi litar inte på oss själva.
Så vi litar på ingen eftersom vi inte vågar försöka lära oss att lita på oss själva. Vår bristande självtillit gör att vi inte kan förmedla förtroende för andra, vilket gör att vi misslyckas ännu mer med att etablera den positiva utvecklingen av vår egen självkänsla, den känsla vi får när vi betraktar bilden av oss själva, så vi pumpar upp egot istället som försvar - vår stolthet växer - förändringsbenägenheten minskar - och ödmjukheten inför oss själva som är den enda ödmjukhet som rent faktiskt kan existera till ordets betydelse, den minskar också.
Så det blir en förstärkning. När vi kämpar med att erbjuda medkänsla och vänlighet mot andra och den inte kommer inifrån, återspeglar detta att vi inte klarar av att vara ”empatiska” ens med oss själva och förlåta oss själva och detta trots det faktiska i att de enda känslor som vi kan uppleva är våra egna. Vi klarar alltså inte av att förlåta oss själva vår egen känsloupplevelse av känslor som vi upplevde på vad vi i efterhand kan anse som orimliga grunder.
När vi fördömer karaktären av andra, fördömer vi därför också vår egen, eftersom vi förnekar andras förmåga till att kunna förlåta sig själva, att kunna utvecklas. När vi är ovilliga att uttrycka villkorslös kärlek och stöd till andra, kommer vi aldrig att kunna omfamna den rena glädje det är att älska och bli älskad utifrån dynamiken i förändringen - att leva.
Men någonstans går alltid gränsen för vad som utgör ett uppenbart dåligt beteende - dumhet, så man får heller inte glömma att människan faktiskt är dömd att inte vara gud - fullkomlig.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
