I grund och botten var vad som hände att efter att ryssarna ingrep i Syrien så kom USA på att successivt acceptera att dess mål att störta Assad, det var nu ouppnåeligt. På motsvarande sätt kom USA att gradvis prioritera sitt (winnable) krig mot ISIS över dess ( unwinnable) krig mot Assad.

Det Anglozionistiska utrikesdepartementet, CIA och många av Washingtons tankesmedjor vill säkert fortfarande att USA:s-stöd kraftsamlas till de syriska rebeller vars prioritet är att bekämpa Assad och för att kurderna marginaliseras till förmån för Erdgodan som är en viktig anti-Assad bundsförvant, men nu behöver inte längre deras önskemål räknas lika mycket som de brukade.

Å andra sidan, USA backar fortfarande inte upp kurderna i Afrin enklaven vars främsta fiende antas vara "moderata" rebeller, och man gör ingenting för att lyfta ett finger för att hjälpa kurderna i Aleppo s Sheik Mansoor distriktet som befinner sig i en taktisk allians med de syriska regeringsstyrkorna och som är belägrade av rebellerna. - USA: s politik är i stånd att förändras men endast mycket långsamt och den amerikanska uppbackningen av SDF är alltså fortfarande långt ifrån absolut.

Turkiska intressen och önskemål får fortsatt hög prioritet för USA:s utrikesdepartement. Kort sagt att göra allt för stoppa SDF:s offensiv, och man säger vad som helst för att hålla bort sönderfallet med Ankara, alltså göra det till ett minimum - skademinimering. Således har USA sagt att man stöder Arabiska SDF enheter som leder denna offensiv, medan YPG bara "hjälper till", och man har hävdat att efter att offensiven avslutats så kommer YPG att retirera tillbaka över Eufrat och lämna araberna till garnisonen av de nyligen tagna områdena, alltså att bli ensamma kvar. Amerikanerna har givetvis också sagt att Turkiet stöder nya offensiven, något som turkarna omedelbart förnekade.

Resten av vad amerikanerna säger är lika otroligt. Det kurdiska YPG bildar åtminstone tre fjärdedelar av SDF:s militära styrka. Hittills har det varit dess arabiska enheter som har verkat som hjälpmedel för kurderna snarare än tvärtom, och det är sannolikt sant för det aktuella trycket på Manbij också.

Naturligtvis behöver inte kurderna förändra sitt sätt att motverka Turkiet. De kan etablera kontroll över området tillsammans med den arabiska delen av SDF men i stället för att vinka med YPG flaggor och bära YPG insignier försäkrar man sig genom att enbart visa SDF symboler, bara. Således kan USA låtsas att kurdiska soldater är i stort sett frånvarande, medan kurderna är kvar med total kontroll på marken.

Samtidigt som de amerikanska specialstyrkorna finns blandade med kurderna (speciellt när det har beställts av Pentagon att avlägsna kurdiska insignier som de är så förtjusts i) så tjänar detta en utomordentligt viktig roll för YPG - på grund av att amerikansk truppnärvaro blandas med kurderna är det uteslutet för turkarna att släppa lös sitt artilleri mot YPG som de hade gjort tidigare.

I vilket fall som helst summan av Karedemumman, bortsett från de imponerande vinsterna i offensiven hittills, bör vara att Turkiet räknas allt mindre i Washington i dag än vad det gjorde i går. - Kanske Obamas bekända förakt för Erdogan äntligen har en inverkan på den faktiska politiken. Trots allt så måste ju den egna nacken räddas först.