”Normal” är ett relativt begrepp och i en sjuk värld så blir normalitet en sjukdom, det är inte någon statisk mätning eftersom verklighetens konstant är förändring så både kropp och själ blir snabbt vana vid det ”nya” normala när valmöjligheter tycks - såvitt vi uppfattar det beroende på eftertanke - vara begränsade för oss och värderingarna flyttar till nya betesmarker. Men detta betyder inte att resultaten av socialt tryck och generationskonditionering – kulturell kognitiv formatering - dikteras av den mänskliga naturen, eller ens att den mänskliga naturen styr mänskligt beteende under dessa så utomordentligt förvrängda omständigheter. För så är det inte alls, inte på långa vägar.

Men var exakt Var exakt ligger då själva demarkationslinjen mellan ”den mänskliga naturen” och tillståndet av de passivt kognitivt formaterade konsumenter som vi alla har blivit till viss del eller annat?

Om generation efter generation av ” Vi alltmer själlösa konsumenter ”lider under mer eller mindre styrd påverkan av kulturella, sociala, institutionella, religiösa och statligt understödd manipulativ kognitiv programmering och regelrätt propaganda, exakt hur kan vi någonsin vara fullt medvetna om den totala summan av alla dessa influenser eller vad människor skulle vara som om manipulation helt togs bort eller aldrig hade funnits där i första hand?

Svaret är att det vet vi inte, vi kan inte veta och vi kommer aldrig att få veta så därför måste vi också fortsätta att ifrågasätta oss själva, för människan har med möjligt undantag för några mycket fåtaliga individer under modern tid, eller till rådande socialteknologiska psykologiska utvecklingsklimat, aldrig ens varit i närheten av att vara på vägen till den allmänna medvetna medvetenhet vi kallar för emotionell självförståelse, vad som skapar individuell frihet och makt över sig själv. För stoltheten är nämligen en dödssynd av en anledning, det är den som ställer oss i vägen för oss själva, i vägen för vår egen utveckling av oss själva, den verkar hindrande, den utgör själva hindret i oss själva. Bildning är ju när vi ser in i oss själva och ödmjukhet är när vi inser att vi själva inte ser hela bilden av oss själva och att vi måste försöka se mer av oss själva i ljuset av vår egen ofullkomlighet - vi måste förbättra oss.

Vi klarar rent faktiskt inte av att som kollektiv bestämma exakt vad som är ”den mänskliga naturen” eller inte efter hundratals om inte tusentals år av sociala villkor betingade av bakomliggande manipulation. Men ingen individ kan vara allt eller fullkomlig - ja om det bara finns en människa kvar så blir den ju rent funktionsmässigt gud och allt mänskligt, men det perspektivets adekvans lämnar vi till de som ser sig som utvalda att fundera över. I detta kan vi dock därför som en förklaring, men alls ingen ursäkt, konstatera att de rent biologiska betingelserna för individuell långsiktig överlevnad, tidigare i i större omfattning har verkat styrande för det enskilda fysiska biologiska nyttomaximeringsbeteendet, men det var alltså då det.

I dagens läge och situation så finns det tillräckligt med ekonomiskt överkomliga födoämnen för de allra flesta, för att inte detta längre skall kunna ses som att det verkar styrande, vilket givetvis övervikt är ett talande exempel på även om det är just mest är ett symptom på själslig ofärd. En växande inre tomhet och en högre känslomässig diskontering, mindre närvaro i verkligheten - nuet som är den enda plats där vi kan uppleva våra känslor

Men våra ömtåliga egon som livnär sig på , dålig medveten medvetenhet, både personligen och därför som möjligt socialpsykologiskt kontrollerbart kollektiv, eftersom samhället omvänt bara kan utvecklas om individen utvecklar sig, fortfarande har tillräckligt svårt att acceptera att ” Vi folket ”faktiskt uppsåtligt påverkas och styrs av en ” normaliserande populärkultur ”, än mindre är vi på allvar beredda att överväga idén om att vi är grundligt formaterade människor från födseln - dag ett (1). Vi VILL tro att vi är fria i tanken, vilket ur ett minsta logiskt perspektiv naturligtvis är fullkomligt löjeväckande. Så utrymmet till förbättringar det finns hos oss alla, så är det, ja.

Men med tanke på att vi ändå är födda som den renaste möjliga formen av enskilda individer, men sedan tillbringar resten av våra liv med att försöka vara precis som alla andra, talar själva volymen på idén för att vi är summan inte bara av vår egen livslånga konditionering, utan av flera generationers psykosociala formatering dessutom.

Så ja, det finns att ta tag i och anledningen till att låta bli att utveckla sig själv som individ, den sitter bara i oss själva, den kallas för stolthet och den bygger på vår egen rädsla.